Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Anita Nyman: Rätt sak befinner sig ofta på fel plats

Från en kåsör utan pokerfejs.

Detta är en personligt skriven text och ingen nyhetsartikel.

Har ni funderat över vad det är som gör att man omedelbart tycker om vissa personer, medan man förhåller sig mer avvaktande till andra? Jag läste någonstans att det handlar om hur mycket folk visar sina känslor med ansiktet. Har du ett pokerfejs får du inga vänner. Själv har jag ingen framgång i poker. Mitt ansikte avslöjar allt, men så verkar folk också gilla mig – ja tills de lär känna mig bättre förstås.

Men nyligen på ett möte med personer som jag inte hade träffat förut använde jag ett munskydd, och då kände jag mig egendomligt begränsad: Hur ler man med denna pryl över munnen? Ja, man ler ju som vanligt, men det syns inte! Och om man som jag har glasögon som immar igen över munskyddet så kan man inte hoppas på att någon ser hur ögonen glittrar på ett tilltalande sätt heller. Jag är inte alls säker på att mötesdeltagarna fick rätt intryck av mig. Nästa gång jag behöver verka trevlig får jag väl ta läppstiftet och måla en glad mun på skyddet.

Munskydd är bra. Det är tur att de finns, trots att de döljer våra leenden. Men tyvärr finns de ju inte alltid på rätt ställe, över mun och näsa, utan överallt på trottoarer, cykelbanor och p-platser. Det är ungefär lika äckligt som dessa orimliga mängder plackers som folk slänger omkring sig, alltså de där plastmojängerna med en fastspänd bit tandtråd. Varför går folk och sköter sin munhygien på gator och torg? Kan de inte pyssla med detta hemma i badrummet? Och om de nu nödvändigtvis måste göra det offentligt, så kan de väl se sig om efter en papperskorg? För de har väl inte munskyddet över ögonen? Eller? Så många frågor, så många frågor.

I Spanien krävs munskydd i offentliga miljöer, och inför Sveriges EM-match i Sevilla kunde man se ovana svenskar festa med skyddet hängandes under hakan. Vilket förstås hade ett direkt samband med det inte obetydliga dilemmat att munskyddet inte bara hejdar viruset från att komma ut, utan också ölet från att komma in.

Men man kan också notera att det finns en del väldigt nitiska munskyddsbärare. Ganska ofta ser jag bilister som kör ensamma utan passagerare, men med munskyddet ändå ordentligt riggat över näsa och mun. Varför? Misstänker de att det har suttit smittade personer i bilen tidigare och att virusbollarna fortsätter att hoppa omkring i kupén på jakt efter ett nytt offer? Eller är de på väg mellan olika möten (bilisterna alltså, inte virusbollarna) och vill inte byta munskydd emellan? Så många frågor.

Men nu är det sommar och vi bör kanske ägna en tanke åt dem med de verkliga munskyddsutmaningarna i värmen – folk som jobbar i vården. Munskydd och visir gör det svårare att kommunicera med patienterna. Man blir varm och flåsig, torr i halsen och får skavsår i ansiktet.

Minns ni de där balkongapplåderna som sjukvårdspersonalen fick när de gick hem från sina pass i början av pandemin? Inte? Nej, de tystnade snabbt, och jag känner på mig att personalens vedermödor och hjältedåd kan ha fallit i glömska när deras skavsår har läkt och det är dags för nytt löneavtal…