Mode är en sjuk grej. Att en viss färg är inne en säsong för att vara helt ute nästa, det kan man möjligen begripa. Har man råd kan det ju vara kul med omväxlingen. Det vill säga om man fortfarande går omkring med skygglappar och bortser från klimatavtrycket detta ständiga byte av garderob gör.
Vad man inte kan begripa – eller acceptera – är att kroppsdelar kan bli omoderna. Just nu ska man visst ha stor rumpa. Modellerna lägger in dynor på skinkorna, eller anlitar plastikkirurg, för att bakdelen ska stå ut på ett trendigt och uppnosigt sätt.
Ibland är det inne med stora bröst. Ibland ska man ha små. Ögonbrynen skulle när jag var ung plockas trådtunna, men nu är det bredd som gäller. Räcker inte de egna stråna får man tatuera. Och läpparna ska fyllas med något skumt så att de ser ut som en näbb. Har Kalle Anka blivit influerare?
Man är ju skapt som man är skapt liksom, tänker jag i min enfald. Men nej, allt måste ändras, så kvinnor går på gym för att hårdträna rumpan och till så kallad skönhetsklinik för att förvandla brösten till meloner – eller plommon, vilket det nu är som gäller för tillfället.
Det fanns en tid för längesen då man helst skulle vara tjock. Och huden skulle vara vit. Det visade att man hade råd att äta och inte behövde vara ute och jobba. Detta blekfeta mode hade passat mig perfekt. Men nuförtiden är det som bekant tvärtom – man ska vara smal och brun. Ja alltså, detta gäller för oss som är vita av naturen – vi strävar efter att bli så mörka som möjligt. Är man däremot född med färg, så ska man helst vara så ljus som möjligt för att slippa rasistiska kommentarer. Mycket sjukt, det också.
Risken för hudcancer har väl något påverkat hur vi ljushyllta ser på solbränna. Men eftersom det fortfarande startas solarier här och var har vi nog en bit kvar till insikt.
Det sjukaste av allt är kanske ändå att man förväntas vara ung livet ut. Men eftersom det är ungdom som gäller så blir de som försöker hänga med i svängarna och överlever kraven ändå till sist obönhörligen otrendiga.
Fast reklamfolk och modeproducenter har faktiskt äntligen insett att också gamla människor, och tjocka, har pengar. Så därför kan vi numera se både tjocka personer och gamla personer i reklamen för kläder. Fast de får nog inte vara både tjocka och gamla på samma gång. Någon måtta får det ju ändå vara, eller…? Och det är något som inte stämmer här. Reklamens tjocka kvinnor är inte tjocka på samma sätt som de flesta av oss andra tjockisar. De är inte i första hand tjocka, de är kurviga. De har stora bröst och stor rumpa – men lyckas ändå ha en väl markerad midja! Och ansiktet är påfallande smalt och korrekt enligt den rådande normen. Inga dubbelhakor där, hur fyllig kroppen än är. Detta kan förstås förklaras med att reklammakarna tar hjälp av sin bästa kompis Photoshop som lägger till och drar ifrån det som kvinnor ute i verkligheten på så vis luras att lägga till och dra ifrån med hjälp av plastikkirurgi, hårdträning och svält.
Sjukt är vad det är.
