Skulle inte du också vilja ha en livscoach nära till hands, som kan finnas där och plocka upp dig när livet känns tufft och allting verkar gå emot dig? Någon som ser dina styrkor och lyfter fram dem när du börjar tvivla på dig själv. Vet ni, jag har en alldeles egen sådan person. Och jag betalar inte en krona för den möjligheten. Han är tio år, klok som en bok och har ett hjärta som rymmer hela universum. Jag talar om min yngste son.
Häromdagen tog vi en kvällspromenad för att samla Pokémons och plocka säsongens kanske sista vitsippor. Vi gick där i den kyliga aprilkvällen, och drog in vårens alla dofter i våra lungor. Så tog han – som han fortfarande ofta gör, tack och lov – plötsligt min hand, och utbrast med kärlek i rösten: ”Mamma, du är den bästa mamman i världen!”. Jag har säkert berättat tidigare om hur han ofta och gärna boostar dem i sin närhet med kramar och komplimanger. Speciellt när man känner sig lite trött och låg. Som att han verkar ha en medfödd känsla för när man behöver höra det extra mycket.
Jag log mot honom, och tryckte hans varma hand i min. ”Du säger det ganska ofta, tycker du verkligen det…?”. Som att jag själv nästan tvivlade på min kompetens som mamma. Men det är väl också något av en medfödd känsla – att alltid känna sig lite otillräcklig som förälder. I samma stund som den lilla bebiskroppen hamnar på ens bröst, föds också enormt höga förväntningar på sig själv som förälder. Så var det i varje fall för mig, och säkert också för många andra. Min son förklarade för mig, som svar på min fråga, att han säger det så ofta för att jag aldrig ska glömma av det. Älskade unge.
”Mamma”, fortsatte han, när vi gick där på skogsstigen, ”jag tror att jag ska skriva en lapp som du kan ha på ditt kontor på jobbet. En lapp som du kan ta fram och titta på ibland. Om allting annat skiter sig någon dag”. Vilken fin och stor tanke av en så liten kille, som än så länge är ganska skyddad mot allt jobbigt som vuxenvärlden kan föra med sig. Krav, prestationer, och ett ständigt dåligt samvete. Måtte ingen förstöra hans sätt att se på livet.
Sedan gick vi hemåt. Jag med en bukett vitsippor i ena handen och hans hand i den andra. Innan han gick och la sig på kvällen, tog han en liten lapp och började skriva – med den bästa handstilen han förmådde; ”Du är en bra mamma”. Och ritade ett litet hjärta under. ”Varsågod”, sa han stolt och log, och överräckte lappen till mig. Varsamt la jag den i ett block i min väska, som skulle med till jobbet dagen därpå. För givetvis ville jag ha hans lilla present på bästa platsen på mitt skrivbord. Väl synlig för mig. Alla vet ju att dessa dagar kommer ibland, då livet känns motigt och världen tycks vara grå och motsträvig. Men om allting annat skiter sig, så är jag i varje fall en bra mamma. Världens bästa till och med.
