Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Och däremellan kommer fastan...

Fasta sätter fart på hjärncellerna, det är det absolut senaste mina vänner.

Detta är en personligt skriven text och ingen nyhetsartikel.

Efter att nu ha fastat fyra dagar under två veckor måste jag säga att jag känner mig betydligt intelligentare och liksom piggare än förr. Härom kvällen klarade jag nästan av att hålla reda på hela handlingen i en komplicerad (nåja) norsk tv-deckare. Inte nog med det, jag kom också ihåg att lämna fram pantkvittona i kassan på Ica. Lunchlådan har kommit med till jobbet och barnbarnens namn sitter som ett smäck. Vad det här ska sluta med kan man undra? Får 60-åriga tanter bli medlemmar i Mensa?

Om jag förstår tankegången rätt så startar fasta/hunger en febril verksamhet i huvudet. I all fall tror man att det var så för våra anfäder. Magen är tom. Här gäller det att få tag i käk och det kvickt. Men hur? Hur ska vi fånga den där mammuten? Hjärnan jobbar för högtryck.

Och detta skall alltså gå att tillämpa än i dag (om man bortser från mammuten). Man riktigt känner hur alla ens halvdöda hjärnceller som lojt simmar omkring och latar sig plötsligt får en rejäl spark i ändan och sätter igång med att krumbukta sig och växa fort som attan. Hur det plötsligt spritter av liv och aktivitet innanför pannbenet. Energi, kraft, lust… Mammutjakt finns inte längre, men väl samtida utmaningar att ge sig i kast med. Som att komma ihåg var man lade sina glasögon till exempel. Eller var man parkerade bilen nu igen.

Jag vågar inte tänka på hur det ska bli framemot jul. Än klarar jag av att ligga i soffan och slötitta på friidrotts-VM varvat med reklam, än klarar jag att uppskjuta storstädningen ytterligare en vecka. Än kan jag läsa ytterligare en enfaldig deckare med praliner därtill, än kan jag smågräla med maken om vem som ska gå ut med soporna.

Men rätt vad det är sitter man väl där och tar itu med gymnasiematten (på tiden) och sedan står Fermats gåta och Fibonaccis talföljd på tur. Kanske tar jag mig äntligen igenom ”Ulysses” av James Joyce, eller skriver ett gäng sonetter som får Shakespeare att vrida sig i sin grav av avund. Kanske bäst att ringa sömmerskan: Nobelbanketten, odödlighet och ära väntar.

Tack vare fastan kommer min tillvaro att präglas av förfining och klass, djärva tankesprång, god hälsa och ett långt liv. Och, kanske det bästa av allt för en hallänning: det är billigt också!