Det är faktiskt ganska lugnt. Sa jag till vännen som frågade hur det var.
Ungefär lika smart som att i maj utbrista ”Å, så skönt här är, det blir nog en varm sommar i år!”
Man jinxar det. Gudarna gillar inte övermod och slår oftast tillbaka direkt. Det är sånt man lär sig med åldern.
Så ungefär tre timmar efter min kommentar, ringde telefonen. Jag såg att det var dottern som befann sig i Asien.
– Mammaaa…. De vill lägga in mig på sjukhus i Singapore.
Det var upptakten till en period av det mest o-lugna slaget (Läs: fylld med oro, sömnlöshet och ohälsosamt googlande.)
För att göra historien kort: Ett litet pyttigt minisår i foten slutade med elefantfot, feber och fem dygn på sjukhus med antibiotikadropp. Jag lovar er: Som förälder hinner man tänka tanken ”multiresistenta bakterier” väääldigt många gånger på fem dagar.
Vi var ett tangentbordstryck bort från att köpa en biljett och flyga ner, när det vände. Från att ha låtit lika matt som greven av Monte Cristo år tio i fångenskap, kunde hon nu både skratta och berätta: Om finaste kompisen som varje natt sov bredvid sjukhussängen i en stol. Om privatsjukhuset där sköterskor svassade runt i söta, vita dräkter. Att de hade gjort en magnetröntgen (MRI) av foten. Att sjukhuset kostade 16 000 kronor dygnet – ej inräknat läkare och medicin. Note to self: glöm aldrig, aldrig reseförsäkring.
Och så berättade hon om Doktor Andrew. Sjukhusets stjärnläkare. Doktor Andrew som efter ronden klockan 10 på förmiddagen konstaterade att det var dags att gå hem – ”för han kunde faktiskt inte arbeta hela dagen”.
Dottern fick flyga hem i businessclass eftersom foten skulle ligga högt. Hon kördes till flygplatsen i taxi och i rullstol till loungen. Hon messade: ”De har buffe´. Får jag ta??”
Väl inne i kabinen kom nästa mess: ”Nu vet jag hur Beyoncé känner sig”.
Njut av det, tänkte jag. Snart sitter du trippelvikt i en Ryanair-stol igen.
Det var så klart underbart att få hem henne. Och svensk sjukvård är ju ändå svensk sjukvård. Eller?
Doktor Andrew hade en annan syn på saken. När de diskuterade min dotters utskrivning ville han inte släppa henne för tidigt.
– Vi vill ju inte utsätta dig för svensk sjukvård, förklarade han.
– Vad menar du med det? undrade dottern.
Doktor Andrew tittade på de två unga svenskorna, suckade och sa:
- Ladies, I have worked all over the world. In Sweden they let you die before you even get the MRI.
Aj. Där gjorde det lite ont i den nationella stoltheten.
Men å andra sidan. Vi kanske inte får magnetröntgen lika lätt. Men vi behöver inte heller betala 16 000 kronor natten…