I en bygdegård inåt landet, en solig försommardag, sjöng jag och Mamma och mina systrar och Pappas Gunvor, och hela släkten och hans gamla vänner, psalmen Blott en dag tillsammans på hans minnesstund.
Vi hade inga psalmböcker och ingen musik.
Värmen hade tagit mycket av syret i lokalen vi satt i.
Livet hade tagit Pappa ifrån oss.
Jag hade precis snurrat trött runt i köket på bygdegården och tänkt i en sekund, att det kanske inte var så bra idé att sjunga när vi inte hade någon text.
Sådär trött som man är, när nån har gått bort.
Men precis när vi ska börja sjunga säger nån, ”Leta upp texten i era mobiler, ni som har.”
Och med försommaren utanför, och Pappas rosa aklejor från hans trädgård på borden med vita gamla damastdukar, så börjar vi sjunga tillsammans och plötsligt känner jag att det finns inget finare sätt att sjunga den psalmen.
Det är stilla och starkt på samma gång.
Sorgligt och trösterikt samtidigt.
Vi sitter där med våra mobiler, och en präst som kan alla verserna utantill, och några med barndomshjärtan som kommer ihåg textrader här och där, och mobiler som fyller på med texten för de som inte hittar orden.
”Vilken tröst vad än som kommer på…”
Mitt mellan rulltårta med jordgubbar på och en sorg tung som ett berg.
Psalmen vi inte hade nån text till, lyckas vi sjunga ändå.
Och det känns som om vi skapade en mittpunkt i universum då. När vi lyckades fylla ett tomrum med varandra och sång.
Och det är som om jag får nåt att hålla i, den här dagen när jag känner att jag knappt är med. Och när jag knappt har mig själv så känns det som om jag finns lite i vänliga ögon jag möter och varma händer, som klappar och tröstar.
Men den här dagen har jag tappat mig själv så mycket, så talet jag skulle hålla kunde jag inte hålla, trots att orden slår som en kyrkklocka av järnmalm inom mig.
”Älskade Pappa, vad jag saknar dig! Jag kommer aldrig glömma ditt mod, din livsglädje och den ofattbara styrka du mötte din svåra sjukdomstid med. Tänk att man kan ha så roligt på ett äldreboende. Tillsammans klarade vi, nästan allt Pappa. Älskar dig så!”
Jag tror vi går utan mark under fötterna, vi som förlorat nån.
Vi faller genom tomma universum. Vägarna har tagit slut. Det finns ingen riktning längre.
Att förlora någon är så hemskt, så de som inte trott på en himmel, börjar tro på den.
Och de som kanske trott på den, förlorar nästan både sin himmel och tro i sin sorg.
Alla dagar nu, när vi sitter kärleken och jag, trötta och tomma vid köksbordet, vet vi inte vet vad vi ska ta oss till längre. Kärleken min pratar nåt om att vi kanske ska göra en plan. Försöka tänka framåt.
Men jag säger att det går inte nu.
Jag som nästan tappat alla mina egna ord, fick ord från den där försommardagen och jag säger till Darling när han försöker se framåt.
”Blott en dag, ett ögonblick i sänder…”
För jag känner att det är det enda som fungerar nu.
Och runt orden anar jag Pappas älskade rosa aklejor, och försommargrönt på vita damastdukar.
Och en sång som några ögonblick i sänder, fyllde vårt nya tomrum.
