Dagens kåsör: Pernilla Skoglund
Dagens kåsör: Pernilla Skoglund

Nu längtar jag efter Det Stora Äventyret

När lönnarna börjar bli gula, och lite röda i kanterna längtar jag ofta tillbaka till en stor lövhög, hos mormor och morfar.

ANNONS
|

Det stod tre stora lönnar framför mormor och morfars hus. Som stadiga utsiktsposter ut mot skogarna och åkrarna var de som trygga väktare som rådde över världen där.

Om höstarna, precis vid den här tiden, tappade de kläderna och la dem i en prydlig hög nere vid trädstammen.

En lövhög som de sa var helt okej att leka i, till mig och min lillasyster.

Högen var enorm.

Vi lekte tills det inte fanns nån annan värld än den där lövhögen. Den världen där de tre lönnarna var utsiktspost.

Det var alltid ett sånt stort äventyr att åka till mormor och morfar.

ANNONS

Vi placerades i bilen bakom mamma och pappa med varsin liten väska i bagageluckan. Sen åkte vi genom skogarna, förbi fält och igenkännbara hus, förbi ett sagoslott, tills vägen och skogarna tätnade så det var som en kyrkosal av grantoppar där bara lite, lite syntes av himlen där uppe.

Väl framme, var vi i Det Stora Äventyret!

Där fanns stora kossor som man blev lite rädd för när de gick den gyttjiga lilla stigen hem till stallet för att bli mjölkade. Där fanns kattungar, så underbara så hjärtat mindes dem för alltid, där fanns höskullar, där fanns mystiska tecken högst upp i ladorna där svalorna ibland flög in. Tecken som var som magiska ledord som jag försökte tyda där i stillheten i ljusdunklet i en lada full med hö.

Bara den som legat högt upp på en höskulle, med ljuset silande in genom de stora springorna i brädorna som formade ladan, vet vad det innebär.

Doften, stillheten. Det mjuka frasandet från höet när man rörde sig.

Ibland kändes det som om man var i himmelen.

Nu när lönnarna börjar bli gula, och lite röda i kanterna, längtar jag efter det stora äventyret igen, och börjar undra, var hittar jag det stora äventyret nu?

ANNONS

Var finns den magiska världen, som var annorlunda och så stor så den rymde en hel värld, men ändå inte var större än så långt de där lönnarna kunde se med sina trädtoppar.

Världen slutade nånstans vid det magiska Torsakulla, där mormors vän Gunborg bodde, hon som alltid kom på alla sju-sorters-kakor-kalas, iklädd en storblommig klänning och en slags stilla vänlighet som faktiskt påminde om de där stora lönnarna.

I början av oktober, vill jag leka i en lövhög igen. Eller i alla fall förstå var man hittar Det Stora Äventyret som vuxen.

Jag vill hitta magiska tecken i skyn.

Och kanske vill jag bli så liten, så hela världen, och livet, blir ett stort äventyr igen.

ANNONS