Det smäller till när jag öppnar den tunga dörren till boden, jag kliver precis intill, jag lyfter omkring med dynor och korgstolar, solsängar och parasoll.
Igelkotten bara sover…
Det är nåt imponerande med förmågan till en sån djup vila. Det är nåt ovanligt över det.
En av vårens nyheter, var ju att igelkotten, ett av de djur vi människor kommer nära, är utrotningshotad. Jag börjar tänka, att förmågan till en sån djup vila, är utrotningshotad…
När man jobbat extra hårt, extra länge, är det nästan som om man behöver lära sig att vila igen. Ibland tar det några timmar, ibland tar det hela dagen. Ibland har man nästan glömt bort vad det innebär att vara ledig och istället blir man sjuk, när man äntligen blir ledig.
Efter den stora 90-talskrisen, steg sjukskrivningarna i höjden. Både på grund av arbetslöshet och på grund av för mycket arbete. Särskilt kvinnor som jobbade i vård, skola, omsorg, fick en större arbetsbörda och många gick över sina egna gränser.
I krisen vi är i nu, går många över sina gränser igen. När detta är över, tror jag vi är många som behöver lära oss vila igen.
Särskilt den djupa vilan.
Den som nästan är utrotningshotad.
på en dag i maj, när jag hade lagt mig under plommonträden i vår knarriga rottingsäng, att jag faktisk hade glömt bort att vila.
Att vila är att välja sig själv. Inte nån annan, inte jobbet, inte att träffa vänner. Det är att träffa sig själv.
Jag ligger där under silande lövskugga, och plockar upp min italienskabok för första gången på hela våren. Slår upp den på måfå på kapitel 16 där en utbytesstudent är på Capri, och jag ska lära mig reflexiva verb är det tänkt, som att tvätta sig, och att vakna. Jag läser den med andakt, nästan som en bön.
Hon vaknar sent, flickan i läroboken, sen går hon till stranden med en vän och stannar där hela förmiddagen och badar.
”Passiamo tutta la mattina li”, läser jag andäktigt.
Och hon, flickan i boken, fortsätter att göra saker för sig, hon läser en bra bok ”un bel libro” hela eftermiddagen. Hon äter kvällsmat länge och väl och går och lägger sig sent. Och sen vaknar hon upp till en morgondag som ser exakt likadan ut.
Som ett reflexivt verb gör hon om allting. För sig själv.
Och det är då jag kommer på, att jag hade glömt bort det där. Att man måste träffa sig själv ibland.
Jag hade glömt bort den djupa vilan. Jag hade glömt bort att den måste komma och gå med regelbundenhet. Djup, vilsam, hel.
Och när jag väl kommer på det, kan jag inte sluta längta dit
