Har man en gång gått ut från en järnvägsstation i södra Frankrike och mötts av ett varmt regn mot asfalten och doften från blommande citronträd, är man fast för alltid.
Man har ett doftminne i hjärnan som blommar när helst det vill.
Tillsammans med alla de där croissanterna man åt just den där semestern, blandas hela härligheten av blått medelhav, espresso under plataner och rosévin samman med doften av citronträd.
De där små vita blommorna på trädet, går liksom in i en som om de tog bakvägen in i ens medvetande och smög sig mycket längre in än man nånsin kunde tro. Doften gör en hänförd. Såld. Förtrollad.
Sen har man den där doften nånstans i bakhuvudet, långsamt groende i det undermedvetna isiga februaridagar, och fortfarande envist kalla marsdagar.
Drömmen om ett citronträd har slagit rot i hjärtat.
Skillnaden mellan Sverige och Medelhavet kan vara just ett citronträd. Det förstår jag när jag läser på om skötsel av citronträd. ”Svår-odlat. Sköldlöss. Köp orangeri.”
Jag tvekar och det blir höst och vinter och nästa februari, och så är det som om man vaknar till mitt i natten med den där doften i hela själen, och M-Å-S-T-E ha ett citronträd.
Nu råkar jag stöta på artikeln, ”Citrusträd är mer lättodlade än man tror!” Mer uppmuntran än så behöver jag inte.
Jag åker till blomsteraffärer och står och luktar en kvart då och då. Jag åker runt för att hitta bästa trädet. Jag letar, funderar, drömmer, längtar och sen plötsligt… Faller alla bitar på plats i universum, jag hittar citronträdet med stort C. Och slår till.
Lyckan är total! Jag bär in det i vårt växthus som om det vore en nyfödd bebis. Jag klappar bladen. Jag pyser över av stolthet över mitt citronträd.
Sen lägger jag mig bredvid trädet och öppnar en bok om hur man ska sköta det.
”Konsumentens intresse dör… när det illa hanterade citronträdet inte blir vad man tänkt sig eftersom det redan från början var dödsdömt.”
Sen fortsätter författaren med nåt om mord. Eller nej, tre mord var det! Ett på trädet, ett på citronträdets ägare, och det tredje är lite mer diffust vem som dog.
”Va!?!” utbrister jag.
Sen ger han en gliring till alla svenskar som får för sig att köpa citronträd, avslutar med påminnelsen att Sicilien ligger 380 mil bort och sen sätter han liksom punkt med en sköldlus.
Det är svårt att resa sig efter en sån knock. Men, en frusen svensk med citronträdsblommor i bakhuvudet ger sig inte så lätt.
Jag bär ängsligt trädet ut och in de kalla nätterna. Jag flyttar ut det i växthuset de lite varmare dagarna. Sen kommer det plötsligt en sån där sydlig varm vind så det rasslar till i bladen på citronträdet.
Jag flyttar ut det i köksträdgården. Solen blänker i bladen. Och plötsligt, känns det som om jag just gått ut från en järnvägsstation i södra Frankrike och möts av ett fuktigt varmt regn mot asfalten och doften från blommande citronträd.
Jag sätter mig och tar en kaffe, tittar på de solgula citronerna på trädet och tänker att man måste våga lite, för att få det omöjliga att blomma ibland.
