Malin Rockström kåsörbild
Malin Rockström kåsörbild Bild: Annika Karlbom

Malin Rockström: Nu är det läskighetsstopp här hemma

Alla barn är i perioder rädda för saker.

ANNONS
LocationHalland|

Härom morgonen när jag och min treåring Assar var på väg in på förskolan sa han:

”Igår lekte vi pesten”, i samma tonfall som när han berättar att de lekt i sandlådan.

”Lekte ni PESTEN!?”, frågade jag, överrumplad i morgondimman. Han upprepade sig och jag förstod att jag inte hade hört fel.

Väl inne i tamburen frågade jag pedagogen som tog emot oss om de verkligen hade lekt pesten dagen innan, och jovisst pesten hade lekts, men pedagogerna kanske inte var supernöjda med barnens val av tema. Jag hann tänka:

”Käre värld, vad är det för galna barn som går här på förskolan egentligen!”, men samtidigt insåg jag att jag själv hade svar på frågan. MITT. Mitt galna barn går på den här förskolan.

ANNONS

Jag tar på mig hela skulden och jag hoppas att Assar inte skrämt upp någon annan. Han lever nämligen just nu i någon form av konstant skräck. Kanske att det började som en utvecklingsfas men jag, hans beskyddare, kan ha gjort lite halvtaskiga bedömningar som gjort det hela värre.

Alla barn är i perioder rädda för saker. Det första Assar var livrädd för var kokosnötter (obegripligt) och halloweenpumpor (begripligt). I höstas vid Halloween blev han besatt av pumpor, spöken och monster. Han avskydde dem men kunde inte sluta pratat och berättat historier om dem, men på så vis bearbetade han allt det läbbiga. När den fasen var förbi kom det till hans kännedom att om man dör, så finns man inte mer.

Assar har bölat över döda möss och fåglar katterna kommit med och han har varit livrädd att någon plötsligt ska dö. Och vi har pratat och pratat, om att alla kommer ska dö en dag men att han ska leva tills han blir en jättegammal farbror. Om vad som händer när man dör, att ingen kan veta säkert, men vi har bestämt att vi kommer till himmelen där alla vi känner som dött väntar på oss i ett godisland. Allt kändes så stabilt tills jag gick för långt.

ANNONS

Vi var på biblioteket. Efter en kik i hyllan med böcker om ”svåra ämnen” slängde jag ner en gammal goding om ett marsvin som blir gammalt och dör i påsen. Vad tänkte jag med? Han är tre år, han ska tänka på om tårtan han byggt av sand kanske är värd att smaka på ändå, vilka djur som bor i skogen och vilket gosedjur som är favoriten just nu. Men jag fortsätter mata honom med tragik större än den lilla människan kan hantera.

Här kommer pesten in i bilden. När fem år äldre brorsan Bertil satte på barnprogrammet Världens hemskaste sjukdomar hade jag ingen tanke på att det förmodligen inte var lämpligt för en treåring, trots att avsnitten hette saker som Pesten, Spanska sjukan och Smittkoppor. Trots att barn sminkades med blod, var och bölder i ansiktet. Både jag och Bertil var helt uppslukade, det var först när jag hör en liten röst pipa bredvid mig i soffan:

”Jag tycker det är läskigt.”

Nu har vi läskighetsstopp här hemma. Vi fortsätter bearbeta alla dessa trauman. Jag ber om ursäkt till förskolekompisarna och jag tänker ta mitt fulla ansvar genom att betala för eventuell terapi Assar och hans vänner kan komma att behöva i framtiden. Förlåt!

ANNONS

ANNONS