Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Erika Sjöwall: När man har djävulens cykel till jobbet

Min cykel är tung och svårcyklad, men allt fungerar.

Detta är en personligt skriven text och ingen nyhetsartikel.

Nu när jag bor så nära centrum cyklar jag oftast till jobbet. Som jag tidigare berättat har jag en landsvägscykel som jag oerhört gärna susar nerför backen på, men till jobbet använder jag en helt annan cykel än den racercykel som nu står på balkongen och väntar på vårsäsongen. Min pendlarcykel är en gammal röd mountainbike med trögrullande hjul. Jag tycker inte om den. Jag ser mig själv som en ganska så bra landsvägscyklist med starka ben och lungor. Men på den här skorven känner jag mig som en kraftlös åldring. Alla, och jag menar verkligen alla, cyklar förbi mig. Min cykel är tung och svårcyklad, men allt fungerar. Alla växlar är inoljade, inget gnisslar och den har en ganska så bekväm sadel. Jag bara hatar att cykla på den. Förmodligen skulle den rulla lättare om jag pumpade däcken, men min inställning till cykeln är redan negativ så jag struntar i det. Den har också funnits så länge i min ägo att jag tror att den vill stanna. När jag går in på Blocket för att titta på cyklar för pendling till jobbet får jag dåligt samvete för att jag vill skaffa en ersättare. Men framför allt känns det onödigt att skaffa en ny cykel när den gamla fungerar som den ska.

Häromdagen när jag skulle cykla hem från jobbet hittade jag inte min cykelnyckel. Jag letade överallt på kontoret, vände ut och in på min datorväska, men fann inget. Jag letade i matsalen, på toaletterna och under skrivbordet. Tomt på cykelnycklar överallt. Till slut ringde jag en vän som var på biblioteket där jag tidigare under dagen hade tömt mina fickor. Kanske låg nyckeln någonstans där? Vännen som frågade både bibliotekscafé och reception fick nekande svar. ”Nej, vi har inte fått in någon cykelnyckel.”

Nu började en tanke spira. Kanske var detta möjligheten för mig slippa låsa upp min gamla rishög till cykel? Kanske skulle cykeln nu, för alltid istället förpassas till de sälla cykelställena utanför stadshuset? För om man inte kan låsa upp en cykel, så kan man ju inte heller cykla den till jobbet. Jag kanske helt enkelt skulle bli tvungen att köpa en ny cykel. Även om den gamla skulle bli ledsen.

Glad i hågen gick jag hemåt. Då ringde min vän igen. Han berättade att han hade sparkat omkring i löven utanför stadshuset när en kollega dök upp och skrattande frågade varför han lekte där. När kollegan fick svaret att det var en cykelnyckel som saknades sade hon att någon i stadshuset hittat en nyckel som nu var inlämnad på kommunens kundtjänst.

Dagen därpå fick jag ett SMS med en bild på min cykelnyckel och en fråga: ”Är det här din?” Jag svarade med ett JA i versaler, ett litet hjärta och bilden av två händer som håller handflatorna emot varandra som i ett tack. Men mitt hjärta var fyllt av sorg. Och min röda pendlarcykel log i mjugg och pyste försiktigt ut lite mer luft ur de grova däcken.