Pernilla Skoglund: När man går från sommar till vinter på en dag

”För just nu spelar det ingen roll. Det är som om jag stickar lugn, det är som om jag stickar ro. Det är som jag stickar sekunder där i mina händer.”

ANNONS
LocationHalland||

Precis när decemberfrosten lägger sig, slår den sista rosen i vår trädgård ut.

Vit, och med lite rosa på de yttersta kronbladen, öppnar hon sig precis som om det vore en sommarmorgon, helt utan att förstå att vintern är på väg.

Och nyss stod jag själv på morgonen och tittade på våra solrosor som vajade i novembervinden. Helt utan att förstå att vintern var på väg.

Jag plockade in sommarblommor i novemberskymningen och medan blommorna fortfarande står i vasen slår världen om och blir till vinter.

Från sommar till vinter. På bara några dagar. Och jag hänger inte med.

Ibland blir verkligheten ofattbar. Som onåbar. När livet svänger för snabbt, är det svårt för själen att hänga med. Och ibland tror jag att man måste använda händerna, något fysiskt, för att göra tiden och verkligheten begriplig.

ANNONS

Några dagar efter solrosorna vissnat står jag med två små julgranar i famnen på bokhandeln, och diskuterar julhandeln med bokhandlaren.

”Tidigt i december så är det lite svårt att avgöra hur det går,” säger hon och tänker tillbaka på pandemin som inte påverkade försäljningssiffrorna så mycket, för många då, valde att göra nåt handgripligt. Hålla en bok i handen. När världen blev farlig och obegriplig.

”För de som väljer att handla fysiskt, så blir det faktiskt inte så stor skillnad,” konstaterar hon.

Och plötsligt känner jag att det ligger en hemlighet där. Att välja att göra nåt fysiskt. Med händerna. Det gör nåt med människor. Som om vägen in till själen, ibland går via händerna.

Det är inte konstigt att så många av våra ord som handlar om händerna, handlar om något med kraft. Handgripligen, handlingskraftig, handfast.

Och kanske är det inte så konstigt, att just den här hösten, flera veckor innan årets julklapp blir ett stickat plagg, så får jag för mig att lära mig sticka.

Så när solrosorna vissnat och vajar av tyngden från alla småfåglarna som äter upp fröna, så sitter jag inne i vinterdunklet framför brasan, och stickar.

Det gör något med mig. Med sticket i handen och varv efter varv med räta maskor, blir allt tystare och tystare. Lugnare och lugnare.

ANNONS

Helt plötsligt hör jag klockan på väggen ticka. Den brukar jag inte höra.

Brasan knastrar, och för varje varv jag stickar flyttar ron in från händerna in i själen.

”Vad stickar du,” undrar Darling.

”En grej,” svarar jag.

För just nu spelar det ingen roll. Det är som om jag stickar lugn, det är som om jag stickar ro. Det är som jag stickar sekunder där i mina händer.

Och just då tror jag att jag börjar förstå att det gått från sommar till vinter.

För några dagar sedan dog min fina svärmor. Det gick så lugnt och stilla. Men ändå är det är som om livet går direkt från sommar, till vinter på bara en dag. Och vägen till den nya verkligheten finns inte riktigt än.

Men mitt i sorgen och gråten, finns också nåt handgripligt. Att samla ihop kläder, att behöva flytta möbler, sortera upp papper. Med händerna synliggör man sorgen och flyttar det ofattbara in i själen.

För ibland behöver man bokstavligen hålla sorgen i handen.

ANNONS