Sen kom helgen.
Och vi fastnade i ett dimmoln. Ett lokalt dimmoln.
Sikten var knappt hundra meter, vi såg inte världen bortanför grannens hus och fuktdroppande kall luft la sig över både syrenknoppar och förhoppningar.
Jag tappade fullständigt bort både inre bilder och förhoppningar, såg varken blommiga trädgårdshandskar eller kaffekoppar längre.
Såg bara dimma.
”Och nu slog vi värmerekord!” sa de sen på Rapport och vi såg bilder på solnjutande människor som hade rekord precis överallt, utom just hos oss.
Det fåniga med dimma. Eller ska man kanske säga, det förrädiska med dimma. Är att man tror att den är så total.
Så man tror att hela världen är dimmig.
Nåt grått lägger sig över hustaken, världen krymper, och det där man egentligen ville och hoppades på, liksom bara försvinner.
När egentligen allt finns kvar. Några kvarter längre bort.
Och ibland är det som om en sån där lokal dimma lägger sig över livet. Som en gråfuktig filt, nåt segt, tungt som liksom skymmer sikten för det viktiga. Det där man egentligen vill, det där man egentligen är, det försvinner.
Ibland är det kanske bara den där vanliga vardagen som är dimman. Som blivit för mycket vardag, där inget riktigt överraskar eller vaknar till. Eller så kommer tröttheten och lägger sig som en dimma över tillvaron.
Skymmer sikten.
Helgen därefter, var det lika dimmigt igen hos oss.
Men den här gången gav jag inte upp mina inre bilder.
”Vi åker, ” sa jag till kärleken. ”Vi åker dit där solen är!” Och så tog vi bilen och körde igenom den där väggen av grått, kom 500 meter och i en sekund så bara lyfte nån på dimsjoken, rev undan dem, som draperiet till en teaterscen, allt lättade, och där var solen.
Som genom ett mirakel.
Som om det vore en helt annan värld.
Vi åkte lite till, satte oss på en restaurang med stora fönster och klar utsikt över hela landskapet, och där borta bakom en kulle, såg vi dimmolnet som låg över vår stad.
Så, när dimman lägger sig i livet, tror jag det är så absolut totalt livsviktigt att förstå två saker.
Det ena är, den är bara lokal. Den är inte hela världen, inte hela livet.
Och det andra är, tar du dig ibland bara några hundra meter längre bort, ser du vad som är vad. Och tvärtom vad dimman nyss sa till dig, så kan det vara dags att ta på sig sina blommiga trädgårdshandskar, jobba på, och se våren växa fram under dina händer.
