Det är otroligt när man tänker på det, hur allt rullar på. Hur jorden aldrig slutar rulla i sin omloppsbana, hur cykeln aldrig slutar rulla oss till jobbet och hur Petters pengar aldrig verkar sluta rulla in som de ska. I Sverige har vi blivit så vana vid att allt rullar på att vi till och med använder det som ett sätt att beskriva hur vi mår. ”Hur är det?” frågar den ene. ”Det rullar på” svarar den andre, och trots att den ene aldrig riktigt fick svar på sin fråga så känner sig båda nöjda och kan gå vidare.
Men tänker på det, det gör vi inte. Så fort någonting slutar rulla på däremot – då blir allt det där som rullade på utan att vi tänkte på det plötsligt det enda vi kan tänka på. Det fick jag lära mig den asfaltshårda, lite mer bokstavliga vägen.
Min kedja hade hoppat och jag kastats handlöst ner i marken. Mitt högra knä hade tagit hela smällen – men när jag tittade ner för att se vad som hade hänt så var knäskålen inte där. Istället satt den, lite som att Picasso hade målat alltihop, rätt ut på sidan av benet. Så jag tog ett djupt andetag, samlade mig och tänkte ”vilken tur att jag hann rösta” – för det här utspelade sig nämligen mitt på valdagen och några timmar tidigare hade jag gjort min demokratiska plikt för allra första gången. Jag tänkte på hur oerhört skönt det var att den där skrikiga valrörelsen var över, men också på hur viktigt det kändes att ha fått rösta för allt jag tror på.
Sen skrek jag. Mitt knä satt trots allt på sned.
En kvinna kom och började klappa om mig. Smärtan var sådär utomjordisk att jag varken såg hur hon såg ut eller hörde vad hon hette, men mellan mina hispiga andetag hörde jag henne lova att stanna hos mig så länge det behövdes. Oavbrutet pratade hon med mig för att se till att jag var vid medvetande, men så började det så småningom vina instruktioner kors och tvärs över mitt huvud och jag förstod att vi inte var ensamma längre. Någon ringde ambulans, några ställde sig för att kunna vinka in den, och kvinnan som var först på plats slutade aldrig ge mig senaste nytt där nere bland höstlöven.
Vad som måste ha varit världens trevligaste ambulanspersonal konstaterade att knäskålen var ur led, och lite senare konstaterade jag att smärtan av att dra knäskålen ur led inte var någonting mot smärtan av att dra tillbaka den igen. Visst ska man lära sig något nytt varje dag, men jag hoppas det dröjer lite innan knäts smärtnivåer dyker upp på mitt schema igen.
När valvakande partitoppar dansade, grät och helgsegrade i olika palats låg jag under akutens kritvita taklampor och var lika hög på lustgas som rörd över vad som precis hade hänt. För inom loppet några timmar hade jag inte bara fått rösta för allt jag tror på, utan också fått se allt jag röstade för. Jag vill bo i ett land där vi hjälper varandra – där vi bryr oss om och inte tittar snett på varandra. Och oavsett vad den här valrörelsen lurade i oss så skapas inte ett sånt land av den som vart fjärde år skriker bäst, skrämmer mest eller viftar med flest falukorvar i protest. Nej, det skapas av oss som bor här, och vi skapar det varje dag. Trots att det känns som att allt bara rullar på.
