Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Adrian Alebo Andersson: När glasackordet klingat ut

Coach 2021 blev aldrig särskilt populär bland fansen.

Detta är en personligt skriven text och ingen nyhetsartikel.

Välkomna in i 2022! Inte för att jag var här före någon annan, men för att det känns så bra att äntligen ha skålat in oss själva över tröskeln till året då allt kommer att vända. Och ja, jag vet att man inte ska ha för höga förhoppningar, men det är ju svårt när det här året ser ut att bli nästan lika fantastiskt som det förra såg ut att bli.

Jag ska erkänna att jag själv aldrig har varit nytt år, men jag kan tänka mig att det känns ungefär som att vara ny fotbollsmanager i en toppklubb. Till en början hyllad och välkomnad inför tiotusentals skrikande fans längs gatorna – allt för att halvvägs in i premiärmatchen bli utskälld av experter och se avgångskraven trilla in via sociala medier. Det måste vara oerhört påfrestande. Precis som tränarna får ju dessutom åren, hur populära de än lyckas bli, till slut alltid sparken.

Coach 2021 blev aldrig särskilt populär bland fansen, och när 365-dagarskontraktet så småningom löpte ut hade de flesta redan hunnit längta efter och argumentera för utskålningen i flera månader. Men i ackordet av klingande glas vid tolvslaget har vi en förmåga att bara tänka på hur bra nästa år kommer bli – aldrig på hur nästa år kommer bli bra. Som att år blir någonting av sig själva. Som att vi sitter i publiken med varsin färgglad vuvuzela men glömmer bort att spela boll.

De två senaste åren blev inte svåra – vi gjorde dem svåra. Riktigt ofantligt onödigt jättejobbigt skitsvåra, faktiskt. För pandemin uppstod som bekant inte från ingenstans utan är en jättejobbigt skitsvår konsekvens av människans jättejobbigt skitdåliga sätt att leva på. Det mesta pekar på att det är människans vårdslösa djurhållning som tillsammans med ideligt resande gjort att vi nu är på god väg att lära oss hela grekiska alfabetet. Kanske ett av våra mest spektakulära självmål någonsin, men knappast ett vi kan skylla en fyrsiffrig tränare vid sidlinjen för.

På samma sätt har vi bara oss själva att klandra för klimatnödläget, som för övrigt var ett så bedrövligt fult självmål att naturen just nu håller på att utreda huruvida vi ens ska få beträda en fotbollsplan längre. Om vi fortsätter som vi gör nu lär den utredningen bli klar redan om åtta år, och visst känns det därför superskönt att tänka på hur 2022 på något magiskt sätt kommer bli en vändning.

Men 2022 kommer inte bli ett bra år – så jag hoppas för allas skull att vi istället kan se till att göra det till ett. För visst hade det känts ännu bättre? Att där, framför ögonen på året i tränarbåset, sakta men säkert vända underläget vi försatt oss själva i. Först då kan det här året vara vad vi skålade in, och inte något att snart vilja skåla ut igen.