Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Adrian Alebo Andersson: När alla slutat lyssna finns det inget kvar att berätta

Kanske låter det som ett lyxproblem som bara vi historieberättare bryr oss om.

Detta är en personligt skriven text och ingen nyhetsartikel.

Om ett träd faller i skogen men ingen är där och hör det, gör det då något ljud? Det där är en fråga som har vridit och vänts på otaliga gånger de senaste trehundra åren, och ofta har vridvändarna enats om att det beror på vad vi människor väljer att kalla ljud. Om ljud bara är vibrationer ut i tomma luften så blir svaret självklart ja, men om vibrationerna inte kan kallas ljud förrän de når en trumhinna så blir svaret precis lika självklart nej…

Jag jobbar med att berätta historier. Ibland som musiker från en scen, ibland som guide på en fästning och just i detta nu som kåsör, här – mitt framför ögonen på dig. Och du anar inte hur glad jag är att du hittade hit, för att berätta är nämligen det bästa jag vet. Det är vad jag alltid gjort och vad jag, om man bortser från den där helt fruktlösa fasen när jag var fem och drömde om att bli simhoppare, alltid velat göra.

Men att vara berättare idag har också en rätt tradig baksida; den där naggande oron över att människor en dag ska sluta lyssna.

Kanske är det en följd av vår hetsigare vardag, kanske är det som vanligt sociala mediers fel – men trots att det är något av det mest mänskliga som finns så verkar vi plötsligt ha blivit jobbigt ointresserade av att höra en historia från början till slut.

När Adele skulle släppa sitt senaste album fick hon snällt be Spotify att ta bort shuffleknappen för att hindra låtarna från att hamna i oordning. Billboardettorna är kortare än någonsin och på Netflix går nu alla filmer, inklusive klassikerna, att spela upp i dubbelt tempo. Debatter världen över vinns inte längre av den som lyssnar bäst utan den som skriker högst, och efter fästningsvisningar möts jag ofta av förvånade lärare som inte förstår hur deras elever klarat av att lyssna i en hel timme. Lite som att det var första gången eleverna fått prova.

Kanske låter det som ett lyxproblem som bara vi historieberättare bryr oss om. Som att jag, istället för att klaga över en värld med koncentrationsförmåga kortare än ett TikTok-klipp helt enkelt borde ge upp, byta karriär och bli influencer. Eller något annat som står med på de där listorna över coola framtidsyrken. Eller åtminstone inte fortsätta med det dåtidsyrke mitt verkar ha blivit. Men jag kommer fortsätta, och det har inte bara med att jag hellre ger folk en upplevelse än en rabattkod på H&M. Det är väldigt mycket större än så.

För berättelser är vad som håller ihop och väver samman oss människor. Det är berättelser får oss att förstå oss själva – som gör kvällen lite finare, ångesten lite lättare, glädjen lite gladare och dimman lite klarare. Och det är berättelser, ingenting annat, som får oss att förstå varann.

Jag är inte säker på om det där fallande trädet gör något ljud. Ärligt talat vet jag inte hur viktigt det är att veta. Men om en berättelse berättas på jorden och ingen är där och hör den, då har den inte berättats. Då har den aldrig funnits. När alla slutat lyssna finns det sålunda inget kvar att berätta. Frågan är i vilken sorts värld det skulle lämna oss människor. Det tror jag inte vi har råd att tänka på i trehundra år till.