Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Anita Nyman: Mode och prylar går före mat för dagen

En vacker dag lär vi få äta upp våra dåliga beslut.

Detta är en personligt skriven text och ingen nyhetsartikel.

Nu varnas det för matbrist i hela världen och vi börjar för sent förstå att det kan vara rätt käckt för ett land att vara självförsörjande. Men istället har vi upplåtit fin åkermark till ett oändligt antal jättegallerior för kläder och prylar. Och det är samma affärer i alla. Svenskarnas shoppingyta per person lär vara störst i Europa, och enligt forskare på Sveriges lantbruksuniversitet dröjer det tusen år innan man kan odla mat igen på den bebyggda marken!

Ja, en vacker dag lär vi få äta upp våra dåliga beslut. Hoppas att vi åtminstone kan få lite potatis som tilltugg då.

I min lokala mataffär har de ändrat om så att man måste irra runt efter alla varor. Ett sätt att öka försäljningen, kanske. När man går och letar mellan hyllorna kommer man ju alltid förbi något man inte visste att man behövde, och så åker det ner i korgen. Å andra sidan kommer man inte alltid hem med det man var ute efter.

Nyligen letade jag förgäves efter skokräm. När jag kom till kassan frågade jag den unge mannen där om han visste om det fanns.

– Skolkräm? frågade han.

– Nej, SKOkräm, sa jag.

– Nej, det är ingenting jag känner till, sa ynglingen undvikande och fortsatte att plocka med mina varor.

Hmm. Plötsligt kände jag mig som hundra år. Vet inte dagens ungdomar vad skokräm är? Är det en förlegad produkt i ett samhälle där vi bara köper nytt istället för att sköta om det vi redan har? Säg att det inte är så!

Till sist har också denna butik börjat med självskanning. Men jag ställer mig förstås på bakhasorna som vanligt och tänker att det måste finnas några jobb kvar som inte kräver högskoleutbildning. Och eftersom skannern kan kännas omöjlig att hantera för de äldsta kunderna behöver det finnas kassörer, även om de inte vet vad skokräm är. Så jag handlar ofta på gammalmodigt sätt. Så länge tillräckligt många gör det måste de behålla kassorna, tänker jag. Det är roligt så länge man kan spralla emot litegrann.

Men det finns affärer och det finns affärer. Häromdagen kom jag förbi en liten lanthandel och såg min chans att skjuta upp den tråkiga storhandlingen till en annan dag. Här kunde jag ju snabbt slinka in och köpa det mest akuta. Utan att behöva leta.

Inne i butiken möttes jag av en lite sorglig syn. De få hyllorna var halvtomma, och förmodligen inte för att där hade varit så många kunder, utan för att affären var på fallrepet. Det var i alla fall den känslan jag fick. Jag tog den sista mellanmjölken, en ost och lite annat, och den trevlige mannen som jag förmodar var affärsinnehavaren verkade bli smått euforisk över att få in en kund. Ja, han blev så glad att han slängde med en gottepåse i min kasse. Han undrade om det var första gången jag var där. Det var det inte riktigt, men jag förklarade att jag inte bodde i närheten, så att han inte skulle tro att jag var en av de där svekfulla byborna som sviker lanthandeln och brukar handla allt i stan.

Medan vi pratade kom det faktiskt in en kund till, en man med permobil. Jag undrar var han ska handla när inte lanthandeln finns kvar.