Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Min vana trogen utgår jag från att jag tänker rätt

Detta är en personligt skriven text och ingen nyhetsartikel.

Folk pratar om en inre kompass, vilket måste vara något jag totalt saknar. Om det nu är så att solen vägleder en, får jag erkänna att den aldrig gör att jag instinktivt känner att jag bör ta till höger. Går jag, för första gången i mitt liv, in i rum 201 på Varbergs Stadshotell känner jag inte igen mig när jag kommer ut och springer därmed, bokstavligen, in i väggen eftersom korridoren är till ända åt ena hållet och leder in mot trapphuset åt andra.

Men detta lilla handikapp skulle jag nog kunna leva med. Jag tror ju alltid att jag hittar. Värre blir det när jag stoltserar för andra att jag kan vägen. Som förra veckan när jag var i Göteborg för att se landskampen mellan Sverige och USA. Jag trasslade till det lite när jag skulle parkera och hamnade på baksidan av Ullevi, vilket gjorde att det blev aningen långt till arenan. Det var fint väder och vi kunde promenera. När vi närmade oss Ullevi möttes vi av en familj som undrade om vi visste var Gamla Ullevi låg. Inte nog med att jag har dåligt lokalsinne. Jag läser tydligen också väldigt slarvigt. 

Inte nog med att jag har dåligt lokalsinne. Jag läser tydligen också väldigt slarvigt. 
 

Jag hade nämligen inte alls uppmärksammat att det var den äldre av de två Ullevi som skulle nyttjas för fotbollsmatch. Jag låtsade dock som om jag vetat vart vi skulle redan från början och frågade familjen leende om de inte var från stan. I frågan låg en slags undertext om att jag minsann kände till Göteborg. 
   De kom från Fjällbacka. 

”Det är inte svårt. Gamla Ullevi ligger bara här till vänster”, sade jag och viftade lite omotiverat med handen. 
   Eftersom vi skulle se samma match slog vi följe med Fjällbackafamiljen. Trots att arenan är stor nog att rymma en fotbollsplan såg vi den inte ”här till vänster”. Vi saktade ner farten för att i smyg plocka upp GPS:en i mobilen, medan Fjällbackafamiljen frågade en annan person. Gamla Ullevi låg åt helt annat håll. 

Ullevi (det nya…) är ett cirkulärt byggnadsverk, som påminner om sig själv hela vägen runt. När jag står på baksidan och pekar åt vänster är det för att jag tror att jag står på en annan sida. Jag har ju ingen aning om var jag är. Men min vana trogen utgår jag från att jag tänker rätt. 
   Jag är i alla fall inte den som är den. När vi kom fram till Gamla Ullevi, sprang jag ikapp Fjällbackafamiljen och berättade att jag var från Varberg. Men jag sade inget om jag var inflyttad från Kinna. Eller att det ligger åt höger.