Jag tror jag var tre–fyra år när jag upptäckte ”Pipims” som jag kallade dem. Detta var på den tiden då jag fortfarande trodde att Hallands Nyheter hette Allans Nyheter, eftersom min pappa Allan läste denna publikation från första ordet till sista.
Jag gick igång på The Supremes och de blev mina allra första idoler. Häromkvällen såg jag Gabe och Ben Turners dokumentär om Motown, det legendariska skivbolaget som förde fram den glittriga trion, och förtrollningen finns kvar.
Motown som gav ut svart musik bidrog till att något minska den djupa klyftan mellan svarta och vita. Man blir betryckt när några musiker i programmet berättar om den första turnén de gjorde tillsammans på 1960-talet.
Färden gick från Detroit mot Södern och flera av artisterna chockades av hur brutal segregeringen var där nere, att de inte fick använda toaletterna längs vägen och att det fanns dricksvattenfontäner bara för svarta. Abdul ”Duke” Fakir i The Four Tops beskriver hur han intet ont anande råkade gå in i ett ”vitt” väntrum, genast kände en revolver mot sitt huvud och hörde en polis säga: ”N… get out of here!” (N… försvinn!). Han kan än idag känna det kalla stålet mot tinningen.
Längre än så hade man alltså inte kommit på de hundra år som då gått sedan slaveriet förbjöds. Och orättvisorna är som vi vet fortfarande stora. Hur många generationer ska det behöva ta innan diskrimineringen är över?
Det ser mörkt ut. Nu har USA en president som vägrar säga något gott om den legendariske politikern John Lewis, en av förgrundsgestalterna i medborgarrättsrörelsen och en av ledarna bakom Martin Luther Kings frihetsmarsch 1963. Han var också med och arrangerade den fredliga marschen mellan Selma och Montgomery i Alabama några år senare, en demonstration som brutalt slogs ner av polisen.
Lewis dog för några veckor sedan och reportern Jonathan Swan ställde i en tv-intervju frågor till Trump om vad han hade att säga om hans livsgärning. Då snurrar Trump tjurskalligt in på att Lewis inte kom till hans presidentinstallation. Hjälp! Hur gammal är karln? Åtta?
Efter det förra presidentvalet skämtades det om att amerikanerna som trodde att de haft ett val egentligen var lurade, att det var ett intelligenstest det handlade om. Och ärligt talat, de kom inte upp i så höga poäng.
Jag minns den där valnatten i november 2016. USA skulle få sin första kvinnliga president. Opinionsmätningar visade att hon ledde stort och Trump sågs, trodde vi, av de flesta som ett skämt. Allteftersom rösterna räknades så fick staterna på tv-kartan olika färger. Trumps färg var nog röd, jag såg i alla fall rött när han vann i stat efter stat. Jag hade tänkt gå och lägga mig så fort det var klart att Hillary Clinton hade skrivit historia, men blev sittande alltmer bedrövad i tv-soffan.
Den här gången står två vita äldre män mot varandra. Trump är fortfarande ett skämt, men det återstår att se om skämtet har gått hem.
