Nina Persson: Mellan hägg och syren ska jag fira mitt liv på jorden

Precis mellan hägg och syren infaller min egen dag.

ANNONS
|

Relativt ofta kommer tankar till kåserier under vistelser i naturen. Så även denna gång. Häromdagen cyklade jag hem från jobbet utmed en gammal järnväg - med nyutslagna björkar, prunkande hägg, och ståtliga vitsippor utmed kanterna. Syrenerna hade precis börjat få lila koppar, och jag visste att det bara skulle handla om dagar innan de slog ut i all sin prakt. Doften rusade in i alla mina sinnen, och kastade mig på en bråkdels sekund tillbaka till min barndoms födelsedagar. Hur jag som liten flicka hade barnkalas ute i trädgården med mina kompisar (sken inte solen alltid förr?), och jag log med hela ansiktet på fotografierna som mina föräldrar tog. Jag älskade att fylla år – som de flesta ungar gör. Och det fortsatte jag att göra långt upp i åren. Men sedan försvann den glädjen.

ANNONS

När livet händer – som man brukar säga – så ställs allting på sin spets. När livet utmanar på sina mest brutala sätt, rubbas hela ens tillvaro, och ingenting blir riktigt detsamma mer. Inte heller ens födelsedagar. När familjemedlemmar försvinner ur ens liv för alltid, eller när relationer slits itu – ja, då kan tidigare glädjefyllda traditioner ofta kännas tunga och betydelselösa. Under flera år ville jag knappt fira min egen födelsedag. Gärna andras, men inte min. Det kändes inte längre lika meningsfullt. Något saknades. Personer saknades.

Min känsla handlar alltså inte om att bli äldre. Tvärtom. Alternativet vore fruktansvärt. Jag älskar livet och vill hänga med många år till. Så att välja bort att fira sin födelsedag rimmar ju väldigt dåligt egentligen i detta resonemang. I år har jag sagt till mig själv på skarpen. Rutit till liksom. Jag lever efter devisen att livet är här och nu, och att man aldrig vet när lampan släcks för gott. Det har jag själv blivit varse allt för många gånger, då älskade anhöriga ryckts bort för tidigt. Och ändå har jag inte unnat mig själv att fira mitt eget liv, med pompa och ståt, på många år. Nu får det vara slut med det.

ANNONS

Under några år gjorde det lite ont när knoppar brast – det erkänner jag. Men inte nu längre. Livet förändrar sig hela tiden, men det kan bli bra ändå. Till slut. I år firar jag med en annan känsla i kropp och själ. Jag får ju vara med! Även om inte livet blev precis som man först hade tänkt, så skapar jag förutsättningar för att det ska bli så fint det bara kan bli. Ändå. Så nu får det vara slut på undanbedan om att uppvakta mig. Fira mig hur mycket som helst, vettja!

Vid den vackraste tiden på året föddes jag, och kanske är det därför jag älskar försommaren så mycket. Precis mellan hägg och syren infaller min egen dag. När naturen visar sig från sin vackraste sida, och ger hopp om ljus och värme. Och jag har möjligheten att påbörja ännu ett år här på jorden. Det vore väl märkligt att inte fira en sådan dag, eller hur?

ANNONS