Äntligen är pojkvännens badrum färdigrenoverat. Efter åtta veckor av smygbesök till offentliga toaletter är han överlycklig. Det fanns en risk att någon skulle tro att han smugglade narkotika via dessa bekvämlighetsinrättningar när han var där flera gånger om dagen, men någonting sådant har inte inträffat. Det närmaste misstanke man kan komma, var en sen tisdagskväll nära stängning, när hans son blev utdragen från en toalett på McDonalds. Personalen misstänkte att han satt och rökte på därinne. Stackarn, han var ju bara lite dålig i magen.
Badrumsrenoveringen har kantats av incidenter. Hantverkarna grävde sönder ett rör första veckan vilket gjorde grannar upprörda. I ett dygn var alla boende i trappuppgången utan vatten och min pojkvän var tvungen att knacka dörr för att ge sina grannar denna delikata information.
För att hantverkarna skulle kunna arbeta så fritt som möjligt i badrummet, komma och gå som de ville utan att störa någon, lånade han ut en av sina lägenhetsnycklar. Ingen vet nu vart den nyckeln har tagit vägen.
Utöver detta har en vägg i köket fått sprickor, en kakelvägg för mycket har kaklats, badrumsskåpen är för stora och lister har satts upp på fel sätt.
Jag tycker verkligen synd om honom, det gör jag. Jag har förvisso haft tillgång till ett badrum hela tiden, men trots detta har min tillvaro faktiskt inte heller varit så enkel. Under samma period var jag också med om något traumatiskt. Före jul beställde jag garn för att sticka en tröja till ett födelsedagsbarn i slutet av januari. Enligt orderbekräftelsen skulle det ta 2 till 4 dagar. Efter åtta arbetsdagar utan garn kontaktade jag garnföretaget och sade att jag inte fått någon leverans. De bad om ursäkt, men varorna skulle komma inom kort. Transportföretaget sade dock att de inte sett röken av något paket. Det hade förmodligen försvunnit, sade de.
Efter två samtal, gnäll och lite irritation fick jag veta att det inte gick att göra något förrän det gått två veckor. Därefter skulle man kunna skicka en ny försändelse. Sådana var reglerna.
Förstår ni hur miserabel jag kände mig? Min favoritsysselsättning på vintern är att sitta i soffan framför skidtävlingar med en halvfärdig tröja på ett par stickor. Att vara utan stickning är ett elände jämförbart med att inte få bajsa i egen toalett. Jag började verkligen förstå hur svårt min pojkvän hade haft det. Man vill göra något, men får inte.
