Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Nina Persson: Man kanske kan bli farmare på deltid?

Vi har blivit vänner med ett helt gäng både två- och fyrbenta varelser.

Detta är en personligt skriven text och ingen nyhetsartikel.

”Ta på er riktiga skitkläder – det är blött och lerigt som bara den”, skrev min vän strax innan vi skulle åka. Oj, var har vi sådana plagg här hemma, tänkte jag. Vi är inte direkt vana att vara ute i lerigt och blött väder i den här familjen, och har på sin höjd regnkläder och gamla gympadojor. Men nu skulle vi besöka en bondgård ute på landet, och troligtvis riskera att trampa i både det ena och det andra… För en sekund önskade jag att jag hade haft de där gummistövlarna som jag ibland tänker att jag borde äga. Det hade blivit en härlig kontrast till alla mina klackar, och en och annan löparsko. Nåväl, vi lyckades samla ihop lämpliga kläder till oss alla, och kände oss som påklädda förskolebarn, a´ la Michelingubbar på väg till skogsutflykt, när vi packade in oss i bilen. Taggade till tänderna.

Vad skulle vi på en bondgård att göra undrar kanske ni. Jo, vi har blivit vänner med ett helt gäng både två- och fyrbenta varelser. Egentligen var det deras ägare vi först lärde känna, då vi för några veckor sedan var vi bjudna på kräftskiva på en gård utanför stan. Bara det är ju trevligt i sig! Men inte visste vi att festen skulle inledas med att vi fick gå med på utfodringsrundan. Vilken upplevelse för djurälskare som oss! Vi gick mellan hagar och lador, hoppade över elstängsel, och försökte undvika att trampa i olämpliga saker på marken. Det hade visserligen inte spelat så stor roll. Upplevelsen med djuren vi fick träffa var värt all skit under skorna i världen.

Jag hade ingen aning om att får kunde bli så tama att de kom om man ropade på dem. Och att de älskade att bli kliade på huvudet. Eller att den stora 300-kilosgrisen – som snart skulle föda – kändes som en kokosnöt att klappa. Helt tagna av stunden stannade jag och mannen kvar länge i hagen med fåren, medan de andra gick i förväg upp mot huset. Hade inte kylan och mörkret ställt till det så hade vi nog blivit kvar ännu längre. När min familj häromdagen fick hälsa på dem igen- den där ovan nämnda, blöta och leriga kvällen - visste glädjen inga gränser. Nu hade dessutom 11 små griskultingar kommit till världen. Små, brunprickiga och alldeles varma ungar. Tänk vad naturen är fantastisk ändå.

Dyngsura av regn, och med höstkylan som kröp ändå in på skinnet trots bra kläder, så var ändå våra leenden stora efter vårt andra besök hos djuren. Och våra människovänner såklart. För ett kort ögonblick kan jag ibland fundera över om bondgårdslivet kanske hade varit något för oss. Att få leva i allt det här magiska året om. Även om jag förstår att det inte alltid är en dans på rosor. Snarare fårbajs ibland. Men man kanske kan bli farmare på deltid – några timmar här och där? Jag är i varje fall oerhört tacksam för att jag fått möjlighet att lära känna den här världen, och uppskattar den mer än jag kunde ana. Med eller utan gummistövlar.