Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Pernilla Skoglund: Man blir en helt annan kurre, som Pappa sa…

När isen låg som tjockast och vinden var som kallast i vintras, var jag och Pappa ute och drev runt på ishala vägar.

Detta är en personligt skriven text och ingen nyhetsartikel.

En rullstol i snödrivor, och en frusen Pappa i minusgrader är inte den bästa kombinationen, men med besöksförbud där Pappa bodde, hade vi inget alternativ. Så vi gled runt där, i tre minusgrader och en kall vind och höll humöret uppe.

Och Pappa som legat inne i en säng alldeles för länge, och trött undrat om det var så bra idé med en minus-tre-graders-promenad, vaknade till mer och mer.

Den låga, sneda februarisolen bländade oss i ögonen. Det var som om vi båda såg mer ljus. Hittade lite fler ord, om livet. Vaknade till lite mer.

”Man blir en helt annan kurre,” utbrast Pappa plötsligt, efter 20 minuter ute i den iskalla vinden, med så mycket piggare ögon än han hade för en stund sen.

Trots all värme och det hårda arbete som görs och finns på ett äldreboende, så räcker inte resurserna till, och eftersom Pappa sedan sin svåra skada för två år sedan inte kan ta sig själv i och ur sängen, är han på ett sätt fången i en miljö som inte är hans eget liv.

Ibland tror jag de tankarna han tänker där, i ett rum där han själv och allt blir så stilla och stängt, gör honom mindre sig själv.

Gör honom mindre, helt enkelt.

Tills han överraskat kommer ut, i en iskall vind, och tycker att han blir en annan människa än den han var för 30 minuter sen, liggande i en säng i ett rum som vetter mot norr med utsikt över ett höghus.

Ibland behövs det varken en pandemi eller besöksförbud för att man ska känna sig fången i en miljö som gör en mindre än man är.

Ibland kan det räcka med att livet blivit lite extra segt. Sådär så man nästan trillar över sina egna fötter och har en tankebubbla över huvudet som blivit alldeles för liten för alla tankar man egentligen kan tänka.

Forskning visar att miljön och det sociala sammanhang vi befinner oss i kan påverka vår hälsa till så stor del som 50 procent. Bara att ha turen att ha ett fönster med utsikt mot naturen om man hamnar på sjukhus, kan göra att du har större chans att bli friskare.

Jag har inte legat i ett rum som vetter mot norr, frånskuren mitt liv, men efter ett år med restriktioner som att inte kramas och gör inget såvida det inte är absolut nödvändigt så inser jag att stimulansen nästan är slut för jag hittar mig själv letandes igenom hela sortimentet av flingor på Coop, bara för att nåt nytt, annorlunda, ska hända i mitt liv.

Och jag känner plötsligt att nu är det faktiskt absolut nödvändigt att göra något.

Så jag går till stan. Och plötsligt ser jag sol och hör fågelkvitter, plötsligt anar jag en helt annan värld än den vi har nu. En värld jag nästan glömt.

Jag går in i en butik och hör två expediter stå och småprata och skratta bakom disken. Jag ser vårblusar och kommer ihåg att det finns en vår, och blusar, och kaffe på stan och ljumma sommarvindar som gör en öppen för nästan vad som helst.

Jag kommer ihåg ett helt annat liv.

Och jag håller helt med. Man blir en helt annan kurre, som Pappa sa.