Jag går med försiktiga steg fram över träplankorna ner mot havet. Barfota med en badväska över ena armen. De senaste dagarnas hårda vindar har gjort att den varma sanden har täckt en stor del av plankorna, och idag nästan bränns den under mina fötter. Benen rör sig varligt och säkert på samma gång. Här har jag gått tusentals gånger genom åren, och av erfarenhet vet jag hur lätt det är att få flisor. Men att ha skor bär emot. Här vid stugan på Skrea strand går jag gärna barfota hela tiden.
Yngste sonen går bredvid mig. Jag är tacksam att han fortfarande tycker om att följa med ibland. Jag vet att det bara är en tidsfråga innan han hellre hänger med kompisar, eller vill vara i stugan själv – utan oss vuxna som sällskap. Han storebror har redan kommit till den fasen. Men båda mina söner har tillbringat många sommardagar här i Skrea. Lekt i vattenbrynet, byggt sandslott, och tjatat om glass. Precis som jag och min bror gjorde när vi var små, då vi hälsade på mormor i hennes badhytt. Jag minns hur ofta vi brände oss på ryggen (nej, solkräm användes inte lika frekvent i början av 80-talet), eller skar oss på vassa snäckor när vi grävde i sanden. Men det gjorde ingenting. Jag minns allt med lycka.
I vår stuga står ett foto med min bror - han som jag ofta har pratat om här. Om Jesper, som bara blev 22 år. Men han lyckades skapa något fantastiskt innan han gick bort – den lilla stugan som vi fick ta över efter honom. Där jag och min familj har skapat egna minnen att bära i hjärtat. I dagarna är det 23 år sedan vi förde honom till den sista vilan. När himlen sprack upp den dagen, sänktes han ner i jorden. Han fick aldrig uppleva en hel sommar i sin nybyggda stuga. Livet ville annorlunda.
När jag går där vid havet med min blivande tonåring vid min sida, så undrar jag hur allt hade sett ut om Jesper hade fått leva vidare. Hade han kanske haft barn i samma ålder nu? Jag är ganska säker på att han också hade velat ge dem allt det där som vi fick uppleva när vi var små. Mamma Scans köttbullar till lunch, saft och bullar på stranden, och ständig sand mellan tårna. Som förälder är det stundtals utmanande att leva på 18 kvadratmeter, men som barn var det aldrig någonsin jobbigt. Jag och min bror låg i en utdragslåda intill mormors säng. Utan AC eller Wi-Fi. Vi var bara lyckliga och trygga.
Jag ser på min son som lyser upp när havet breder ut sig framför oss. Måtte han aldrig tröttna på att uppskatta detta. Jag hoppas att han och hans bror en dag kommer att gå här på träplankorna med sina barn. Känna doften av tång, nypon och salta vindar. Jag kommer aldrig få veta hur livet hade sett ut om Jesper hade fått leva, men jag kan lova honom att föra traditioner vidare. Det som skapade lycka och trygghet hos oss. Här i en liten stuga vid havet, där man går barfota hela tiden.
