Malin Rockström kåsörbild
Malin Rockström kåsörbild Bild: Annika Karlbom

Kul med loppis, men snart få vi ordna en till

Mental bakfylla efter alla förberedelser och glada möten.

ANNONS

Denna veckan har jag varit i ett tillstånd som endast kan beskriva som mental bakfylla. Min hjärna är mos, jag rör mig som en sengångare och jag är helt utmattad. Men jag är himla glad!

I helgen hade jag och min kollega-vän loppis i vårt garage. Vi har länge beklagat oss över alla våra pinaler och sagt att vi borde ha loppis. Så när en tjej i Tvååker kom med den eminenta idén att anordna en loppisdag där alla i samhället skulle gå ut på gatan med sina loppisbord var jag inte sen att haka på.

Det är kul och otroligt härligt att träffa massa människor, speciellt när man lever i social avhållsamhet mest hela tiden, men jag är en sån där person som tar slut. Blyg är jag inte och så intensiv personlighet har jag inte heller, men inför alla större folksamlingar så som kalas, jobbevent, köpcenterbesök – allt, så måste jag ladda i flera dagar innan.

ANNONS

”Kom igen Rockström det blir kul!”, skriker jag åt min spegelbild, och mina medfött nedåtpekande mungipor försöker byta riktning. Oavsett vad mungiporna och klumpen i magen säger så blir det nästan alltid kanonkul, men efteråt är jag helt dränerad. Då blir jag en liten skrynklig pyst ballong som behöver ligga under soffan i tre dagar och gömma mig. Det är alltid värt det.

När jag ligger där under soffan sållar jag försiktigt alla mina nya möten och upplevelser. Ett samtal och ett intryck i taget. Jag tänker på de fantastiska sprudlande kvinnorna som berättade att de gillar mina kåserier, som känner min familj och vars barn jag är bekant med, och blir alldeles varm och lite lite piggare. Sen tänker jag på grannen jag inte träffat förut som kom och hejade, och känner mig genast starkare och också tacksam över att det var just här vi hamnade när flyttlasset gick. Tjejen i den gula klänningen som köpte min gula kofta som kommer sitta som en smäck på henne istället för att ligga längst in i min garderob. Så fint alltihop!

Nästa fas i återhämtningen är gladgråten. Den bästa gråten. Älskar fan att gråta, man blir så lätt efteråt. Efter gladgråten brukar det vända. Då är jag tom, glad och hungrig. Hungrig på nya intryck, men mest på macka.

ANNONS

Utöver att vi hade en jätterolig dag så var det absolut bästa med loppisen att min fästman (märk väl) fick sålt sin motorcykel som bara stått och dammat. För att han fick pengar för den, pengar är ju gött? Nej. Det bästa var att alla som visste att vi skulle ställa fram den där maskinen bland alla andra prylar sa att man inte kan sälja en motorcykel på loppis. Är det något jag älskar så är det att få motbevisa saker! Den blev såld och den hamnade hos alldeles rätt person som var kanonglad över att ha hittat en ny hoj. Man kan sälja vad som helst på loppis.

Kruxet med lopperiet är att vi har helt sinnessjukt mycket grejer kvar. Butiken är full och Malin är slut. Om vi i vinter ska kunna ställa in bilarna i det där rackarns garaget så verkar det inte bättre än att vi får ha loppis igen. Så nu kryper jag in under soffan och laddar upp både mig själv och några batteripackar.

ANNONS