Jag har äntligen, efter flera års diskussioner och ältande köpt en racercykel. I min lägenhet står nu en cykel av italiensk härkomst med en Vätternrunda i däcken, lutad mot bokhyllan och bara ser snygg ut. Och jag är så glad.
Trots att jag egentligen inte har en aning om hur man cyklar, växlar, reparerar, justerar sittställning, klickar ur eller diskuterar raka hjul och flaskhållare i kolfiber, lyckades jag med konststycket att åka till Göteborg och provcykla en begagnad landsvägscykel runt Guldheden i vanliga joggingskor och utan cykelhjälm. Jag fick till och med ned priset några hundralappar.
Det fick jag däremot inte vid nästa anhalt, en sportbutik där jag köpte dyra vita cykelskor och sådana där metallplattor att skruva på undertill för att på riktigt ska sitta fast i cykeln. Eller i pedalerna förstås. Ja, ni fattar. Det besöket blev nästan lika dyrt som själva cykelköpet.
All annan utrustning hade jag faktiskt redan. Eftersom jag varit sugen på landsvägscykling i flera år, men aldrig kommit fram till vilken cykel jag ville köpa, har jag kompletterat outfiten nästintill perfektion. Därför låg hjälm, långa och korta cykelbyxor, tre överdelar i skiftande material och färger samt handskar, med och utan fingrar, redan i säkert förvar i garderoberna hemmavid. Och självklart en vattenflaska med perfekt passform för en racercykels flaskhållare. Du kanske tänker att jag saknat fritidsintressen de senaste åren, men ingen vill väl se ut som en nybörjare?
Så blev det slutligen dags för provcykling. Tanken på att sitta fastlåst i cykeln med de där förbaskade skorna hade skapat målande fantasier om både cykelkrascher och köttsår i ansiktet. Eftersom jag således var ganska nervös för att cykla på riktigt hade jag bett en kompis om hjälp. Min plan var att jag skulle starta en bit ifrån honom, cykla framåt, bromsa in och ta tag i hans axel för att i lugn och ro kunna klicka ur skorna. När jag var någon meter från hans trygga axel, bromsade jag in och insåg direkt mitt misstag. Den nämnda axeln var inte inom räckhåll för min hand, cykeln stod alldeles stilla och jag kunde inget mer göra än att vänta på fallet. Samtidigt som jag förbannade min dumhet, välte jag, mycket långsamt, åt höger.
Men det går bättre och jag lär mig mer och mer för varje gång jag rastar min snygga italienska tvåhjuling. För jag älskar att cykla. Jag älskar att alla cyklister man möter vinkar glatt. Och jag älskar att man faktiskt får snygg rumpa i cykelbyxor.
Cykling is da shit, vänner!
Erika Sjöwall
