Pernilla Skoglund: Konsten att sova med en kattfot i pannan

Jag gör nästan ingenting. Till förmån för att upplåta min mage som kudde till en svart, livsnjutande, lätt överviktig katt i sina bästa (morrh-)år.

ANNONS
LocationHalland||

Det är en konst att ha en katt.

Och antingen har jag lärt mig den. Eller så har jag inte lärt mig den alls.

Men efter att ha haft vår lånekatt Klot i två månader så inser jag att det är den minst effektiva tiden i mitt liv.

Jag gör nästan ingenting. Till förmån för att upplåta min mage som kudde till en svart, livsnjutande, lätt överviktig katt i sina bästa (morrh-)år.

Jag sover inte längre. Motionerar inte. Jag jobbar med en hand. (Den som Klot inte ligger på.) Har slutat städa på övervåningen. (En del har dammallergi och en del har dammsugar-allergi, som Klot lärde oss häromdan.)

ANNONS

Kanske börjar det gå överstyr. Darling hintar lite försiktigt om det i alla fall när jag väcker honom mitt i natten för att påminna honom om att han inte ska röra sig, för att Klot har hans vänsterfot som kudde.

Darling sover sådär. Klot sover jättebra. Jag sover inte alls, för jag håller ju vakt så Darling inte flyttar Klots kudde, nej förlåt, sin vänstra fot.

Darling har ändå förmågan att sova ganska gott med en kattfot i pannan.

Jag har inte den förmågan.

Dagtid måste jag tänka på att röra mig försiktigt, eftersom Klot är rädd för plötsliga rörelser. Så jag gör allt i slowmotion och får en märklig värk i vaderna.

Jag fortsätter ändå att gå i slowmotion tills jag inser att Klot ligger lugn som en filbunke trots att tvättmaskinen centrifugerar på max och att stormen Otto snarare försatte henne i ett transcendentalt lugn.

Då övervägde jag faktiskt att röra mig normalt igen. Tills hon höll på att svimma av skräck för att jag drog av en bit aluminumfolie. Så nu är moonwalkingen och värken i vaderna tillbaka.

Det går liksom inte att värja sig.

Från att ha haft ett fungerande arbetsliv och nattsömn, så är jag aldrig i arbetsrummet längre, ligger vaken i sovrummet på nätterna och försöker pliktskyldigast få till lite arbetsliv i sängen med Klot.

ANNONS

Jag ringer och säljer en bil med en katt på magen. Jag planerar arbetsdagen. Ringer Skatteverket. Passar på att prata med släktingar jag inte ringt till på ett år.

Somnar dagtid. Ligger vaken nattetid.

Darlings arbetsliv börjar också påverkas. En harkling från hans Zoom-möte och Klot gömmer sig i garderoben. Så jag stänger in Darling med förmaningen att: ”Nu kommer du inte ut igen förrän du är lite lugnare!”

Jag inte bara stänger in honom. Jag tvingar honom att gå utan innetofflor så han inte ska störa Klot. Smyga i trappan. Enbart vara nere på nedervåningen, eftersom Klot föredrar enskildhet på övervåningen.

En del dresserar sitt husdjur. Jag dresserar min man.

Ibland tänker jag att jag ska rycka upp mig. Komma igång med arbetslivet och rutinerna igen. Bli en normal driftig samhällsmedborgare som jag var innan Klot kom.

Men så lägger hon sig på min mage. Hon flyter ut, som en massa av lugn-och-ro-hormoner i kattformat.

Jag kan inte röra mig. Jag älskar min nya ineffektiva livsstil. Jag ringer ner till Darling på nedervåningen och säger, han får äta själv ikväll.

För jag kan inte röra mig. För det ligger en katt i knäet.

Halleluja. Amen.

ANNONS