Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Pernilla Skoglund: Konsten att segla utan kompass och riktning

I augusti blir man ödmjuk, tacksam och lite orolig.

Detta är en personligt skriven text och ingen nyhetsartikel.

Det är något förlåtande med augusti. Alla storstilade förhoppningar, stillnar lite.

Man kräver inte 28 grader och högtryck för att vara lycklig.

Man blir ödmjukt tacksam och överraskad om solen tittar fram lite, ändå, mellan skurarna.

Men, i augusti blir en skör liten sommarsjäl ändå alltid lite orolig.

Den sköna ron, som får sommaren att kännas evig, naggas lite i kanten.

Det kommer ett stråk av något annat i luften om kvällarna och ett daggvått gräs på morgonen som får en att börja undra, vad som kommer sen?

När man precis hade lärt sig att sluta ställa frågor om framtiden och vad man ska göra sen, och landat så ofattbart skönt i nuet.

Min vän AK, gjorde som hon brukade i sommar. Tog segelbåten och mannen och gav sig ut på det stora blå bland vita segel och steniga öar. Och allt var som vanligt, fast egentligen var inget som vanligt. För barnen hade plötsligt blivit stora och var för första gången någonsin inte med.

Där var allt det eviga. Havet, vågorna, öarna, stenarna. Allt det vanliga. Men ändå var inget som vanligt.

”Vi känner oss som kompasser, utan riktning,” berättar hon sen.

Och plötsligt blev segelsemestern en resa fylld av frågor. En resa där de började undra vilka de är sen, när barnen blir stora. En resa som ställde frågan. Vad händer sen?

I augusti blir min sommarsjäl ändå alltid lite orolig. Jag spejar vaksamt över himlen och undrar, ser inte molnen där bakom äppelträden lite mörka ut? Blir det inte sol idag heller? Man vill ju hinna så mycket mer…

”Vi skulle ju äta den där italienska glassen på stranden!” utropar jag till Darling.

”De stänger väl snart för säsongen och vi har fortfarande inte varit där! Nu måste vi bara dit!”

Och vi cyklar iväg lite med andan i halsen. Tar den där vägen nere vid ån, som leder mot havet. Och jag ser stora nya båtar som lagt till i hamnen och det känns så tryggt och evigt att båtar styr in från havet till den lilla staden där jag bor. Och jag hoppas att båtar alltid ska få styra in och ut ur den hamnen. För det är ändå så mycket som ändras här i livet. Så man behöver sina riktmärken, sin historia. En stad och en människa behöver sin historia för att hitta rätt väg framåt.

Sen kommer vi fram till strandkaféet och jag är säker på att glassen är slut, och att de stänger för säsongen men istället står där en leende kille och säger: ”Vi blir kvar augusti ut, och, ja, det är klart att vi har glassen kvar!”

Och sen får vi vår glass, och en dubbel espresso som smakar underbart. Som en blandning av augusti, kallt och varmt på samma gång.

Och när lillkillen vid bordet intill får frågan hur pannkakorna smakar, svarar han:

”Det smakar bättre än 100 hus!”

Och plötsligt tittar solen fram trots att allt nyss var helt mulet och jag och Darling lägger oss på stranden och vilar och fylls av ett havsbrus som sköljer bort alla frågor om vad som händer sen.

Och augusti får sin rätta ton och smak. Den är så överraskande och förlåtande, så den smakar bättre än 100 hus.