Anita Nyman: Kan vi inte slippa det där sylvassa modet nu?

Jag tror inte på dem som säger att det är bekvämt.

ANNONS
LocationHalland||

Har de bättre utsikt där uppifrån, eller varför stolpar de seriösa damerna i nyhets- och debattprogrammen på tv frivilligt (för jag hoppas att det åtminstone är frivilligt) omkring i så skyhöga klackar? Är de inte rädda för att snava i direktsändning?

Det hade jag varit. Det kan vara lite surt sa räven det här, eftersom jag själv aldrig har klarat av att gå i sådana skor, men ändå – borde kvinnor inte kunna klä sig lite mer bekvämt år 2023, även när de ska vara representativa? I Iran riskerar de livet för att gå ut på gatorna och protestera mot slöjtvånget, men här lyder vi glatt under ett mode som är både obekvämt och elakt mot fötter och ben. För jag tror inte på dem som säger att det är bekvämt. Åtminstone kan det inte ha varit bekvämt från början, att lära sig gå i högklackat och sylvasst. Nyttigt är det inte heller. Forskare varnar för att om man alltför ofta går med höga klackar så förkortas vadmuskeln, och det kan ge till skador som inte går att reparera.

ANNONS

Om jag inte minns fel så hade vi en trend för några år sedan då kvinnor slängde av sig de höga pjucken för ett mer fotriktigt och avslappnat mode. Enligt mina högst ovetenskapliga observationer verkar pendeln ha slagit tillbaka nu.

Nej, det är väl inte så många som tvingas gå i högklackat. Och jag vill förstås inte att någon ska tvingas att låta bli heller. Valfrihet framför allt. Men hur fritt väljer vi egentligen? Det finns tvång och det finns tvång. Vi lär ju oss redan när vi är riktigt små hur vi förväntas klä oss beroende på om vi har snopp eller snippa.

Som jag möjligen har nämnt någon enstaka gång förut så har jag ett väldigt fint barnbarn. Två och ett halvt år har hon hunnit bli nu och när jag gick i några affärer i jakt på lite kläder till henne nyligen så blev jag så tröstlöst uppgiven när jag såg att det fortfarande är vattentäta skott mellan avdelningarna för flick- respektive pojkkläder. Om de så hade byggt en Berlinmur mellan avdelningarna eller grävt en gränsflod, så hade signalen inte varit tydligare om att pojkars och flickors kläder icke får förväxlas. För killar är det fortfarande blå tröjor med bilar, flygplan eller dinosaurier som gäller, medan tjejer förväntas gilla rosa och glitter.

ANNONS

Och det där med könsbundna färger följer med upp i åldrarna. När jag har köpt en present blir jag alltid lite irriterad när expediten, för att kunna välja omslagspapper, frågar om den ska vara till en man eller kvinna. ”Hur så?” har jag lust att svara, men det gör jag förstås aldrig, eftersom jag egentligen är ett riktigt mähä.

Och det går ju an att raljera så här i ett kåseri, men inte är jag bättre själv. När jag köpte ett så kallat systerur i present till min son sjuksköterskan, alltså en sådan där liten klocka som sjuksköterskor brukar ha hängande över bröstet, och expediten (självklart) sträckte sig efter det rosa snöret till paketet, så hörde jag mig själv ropa: ”NEJ! Han är en MAN!”

Naturligtvis bytte hon genast till ett blått snöre, men skammen färgar fortfarande mina kinder rosa…

ANNONS