Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Malin Rockström kåsörbild Bild: Annika Karlbom
Malin Rockström kåsörbild Bild: Annika Karlbom

Malin Rockström: Kärlek och lite skäll är bättre än långa pretto-listor

Innan jag fick barn jobbade jag några år som timvikarie i barnomsorgen. Jag hade oftast längre vikariat och det passade mig bra.

Detta är en personligt skriven text och ingen nyhetsartikel.

Jag hann finna min plats på arbetsplatsen och lära känna barnen och föräldrarna. Det var ett bra jobb för någon som ännu inte riktigt bestämt vad den skulle göra med sitt liv. Många nyttiga erfarenheter och härliga människor.

Jag var ung och alldeles ljuvligt naiv, och på grund av detta lätt dömande. Jag älskade barnen och hade absolut noll förståelse för hur det var att vara barnens föräldrar. Att de jobbade hela dagarna och var lika trötta som barnen när de kom till förskolan för att hämta. Att deras dag inte tog slut där utan de skulle fortsätta livet och dess alla moment och bestyr när de kom hem. Och sen skulle det börja om igen.

Jag lovade mig själv, dyrt och heligt, att jag minsann aldrig skulle tappa humöret när jag skulle hämta mitt trötta bråkiga barn som vrålade efter glass, napp och jultomten och rullade sig i hundbajs precis innan hen skulle in i bilen. Nej, jag hade aldrig höjt rösten mot Roine (obs, fingerat namn) när han tvungen skulle plocka världens alla maskrosor innan han kunde gå hem. Det var ju bara så gulligt.

Det var till och med så att jag skrev listor – långa jävla listor, A4 efter A4, om hur jag skulle vara som förälder. En påminnelse för framtiden. Aldrig höja rösten, alltid sätta mig ned på barnens nivå. Aldrig servera halvfabrikat och introducera sötsaker först på studenten. Bara ha pedagogiska okodade leksaker som stimulerar barnens fantasi, bla, bla, bla.

Jag hittade det där sjuka kollegieblocket för ett tag sedan. Som jag skrev sittande i soffan i min och Andreas lilla lägenhet med katten i knät. Skrev en sida, läste nån avhandling om barns utveckling och diverse psykologiska pedagogiska präktiga tidsskrifter, skrev en sida till. Hujademig, vilket barn jag var.

Om jag kunde åka tillbaka i tiden en sisådär 12 år så hade jag gett mig själv en snyting. Vad lätt det är att tycka saker om något man själv har noll relation till. Det spelade ingen roll att jag alltid suttit barnvakt. Det spelade ingen roll att jag har småsyskon och äääälskar barn. Ingen vet hur det är att vara förälder, att ansvara för en levande varelses välmående och fatta alla beslut utifrån vad som blir bäst för familjen, förrän man är där själv. När man lever med barn, och samtidigt ska leva med sig själv, jobb, tvätt, mat, lån och alla måsten.

För när jag kollar på den där listan idag så vägrar jag se det som att jag misslyckats. Att jag svek mitt högpresterande ungvuxen-jag. Trots att min röst i perioder är kroniskt förhöjd, att vi serverar enformig mat och att barnen leker med all plastskit planeten kunnat uppbringa, så är jag faktiskt här. Somliga dagar är det inga långa stunder, men vi pratar och kramas, skrattar och gråter. Tillsammans. “Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv.” sa Astrid Lindgren. Och det är nog vad jag kan erbjuda. Det och lite skäll.