Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Dagens kåsör: Anita nyman
Dagens kåsör: Anita nyman

Anita Nyman: Jaha, det var tacken för alla år av fullgod service

En hundvän jag läste om hade en intressant teori om oss kattmänniskor. Han menade att när vi beskriver våra katter så pratar vi egentligen om hur vi själva skulle vilja vara – självständiga och intelligenta utan att bry oss om att lyda.

Detta är en personligt skriven text och ingen nyhetsartikel.

Som katt klarar man sig ur alla knipor, tar dagen som den kommer och ser till att skaffa personal som kan tillhandahålla alla bekvämligheter. Att gå i koppel (som för oss människor nog motsvarar att ha en chef) är förnedrande.

Förnedrande är det också att bli kidnappad i bil, tycker vår Isa-Tussi. Men när det är dags för den årliga vaccineringen på djursjukhuset får hon stå ut med det och det är inte kul för någon av oss inblandade. Jag lovar, Maken och jag måste utsöndra något slags nu-ska-vi-ta-katten-till-veterinären-hormoner, för så fort vi tänker tanken veterinär lägger hon benen på ryggen och gör sig hal som en ål när vi ska fånga in henne.

Äntligen placerad i bilen bjuder hon sedan på en litania utan paus ända till Slöinge: MJAO MJAO MJAO MJAO MJAO… ja ni fattar principen. Under hemresan är hon lite lättad och lugnare.

Isa-Tussi är inte så förtjust i människor som inte tillhör hushållet, även om de inte är veterinärer, så på alla de tolv år vi har haft henne så har vi inte haft hjärta att lämna henne på kattpensionat. När vi ändå måste resa bort har bekantskapskretsen prövats hårt; grannar, vänner, släktingar och kolleger har schemalagts för att titta till katten. Några tolererar hon, men de flesta misstror hon och det gör hon ingen hemlighet av. En snäll, rar, hjälpsam, lugn och kattvan nära anhörig beskriver det så här: ”Hon tittar på mig som om jag vore djävulen själv”.

Nu har ju det hänt som enligt Isa-Tussi inte fick hända. Hon har fått konkurrens av ett barnbarn, ett i hennes tycke helt onödigt tillskott i familjen. Och eftersom barnbarnet bor långt ifrån oss och vi vill hälsa på henne ofta så håller det inte längre att utnyttja folk på det där sättet. Vi såg ingen annan råd än att låta Isa-Tussi testa kattpensionatet i Hunnestad.

Och – läs och häpna – där trivdes hon så väldigt bra, trots att allt var nytt för henne! Nu när hon har varit där några gånger är hon rätt cool när vi sätter henne i bilen. Veterinären är glömd, nu ser hon fram emot det där trevliga stället med en snäll Anna som gullar med henne, borstar henne och erbjuder en lyxsvit med både inne- och utemiljö. Där finns fina klättergrejer och en hög hylla där katten kan sitta och titta på natur-tv (ett fönster med intressant fågelliv utanför).

Men när vi sedan hämtar henne och sätter henne i bilen igen, hur låter det då tror ni? Jo: MJAO MJAO MJAO MJAO MJAO!!! Kattskrället vill inte åka hem! Det är tacken för alla års fjäsk med dyr mat, nerpälsade fåtöljer, sönderklösta tröjor, hand-eksemet hon har orsakat mig och…

Jag är inte säker på att den där hundvännen jag nämnde i början hade rätt i att jag vill vara som min katt. Otacksam och illojal är vad hon är. Men jag älskar henne ändå, för vi människor är ju så trofasta. Som hundar ungefär.