Varför händer det oväntade alltid så oväntat? Precis när man släppt all vaksamhet och oro.
Som när det gått flera år av milda vintrar, och man har ställt skidorna så långt in i källaren, så man nästan glömt att man har ett par skidor. Man har lagt undan oron. Och när något väl händer, så är man ändå så sårbar och oförberedd.
I slutet av november hade jag bestämt att vi skulle ha en samla-ihop-oss-helg. Göra allt det där men behöver göra, när det är i slutet på november och man plötsligt inser att tiden och året har ett slut.
Jag har en så bra plan, för den där lugna ihopsamlar-helgen, när vi plötsligt får ringa på ambulans igen, för en älskad förälder. Och istället för att samla ihop, känner jag att allting faller i bitar. Och sen är det återigen att bara vänta, dag för dag, och se om de där bitarna, går att laga ihop igen.
Till sist har jag väntat så länge, så många dagar och veckor, och pratat med läkare som har det där allvaret i rösten så man inte längre kan tänka, måste göra istället. Så istället för att jobba går jag ut i trädgården, trots att skymningen inte är långt borta.
Jag går där i den smygande skymningen. Plockar än här, än där. Vattenkannan som står där med en vacker bukett i med de sista rosenskärorna jag plockade häromveckan. Jag plockar en trädgårdsstol där, en spann där.
Jag har ingen plan mer än att samla ihop. Samla ihop de sista spåren efter sommaren, samla ihop hösten, samla ihop livet, samla ihop mig själv.
Jag går där tills skymningen andas mörker men jag har tänt ett ljus i växthuset och går in och ut med frostkänsliga blommor och ljuset lyser i mörkret.
Jag hör blåregnets nu gula blad släppa taget och lägga sig som dunlätta fjädrar.
Som en försiktig viskning.
Om att något är dags.
Något är annorlunda nu.
Det är något jag ska försöka ta in.
Jag går där tills jag känner mig som en del av skymningen.
I mörkret försöker jag göra klart vår grusgång. Kärleken kommer ut och undrar om jag inte vill ha en arbetslampa, så jag ser vad jag gör.
Men jag säger nej, jag vill vara en del av skymningen nu. Lära mig ta del av mörkret.
Jag går där i kärlekens för stora gummistövlar och känner mig som ett barn i för stora skor. Känner mig som ett barn i en för stor värld. För ibland är världen för stor att hantera.
Till sist har jag burit och samlat så mycket jag kan där i mörkret, så jag känner att det är dags att gå in. Och jag känner att jag ändå samlat ihop mina bitar, så gott jag kan och behöver just nu. Skymningen och samlandet, har gjort något med mig.
Som Tove Jansson skriver i boken ”Sent i november.”
”Höstens lugna gång mot vinter är ingen dålig tid. Det är en tid för att bevara och säkra och lägga upp så stora förråd man kan. Det är skönt att samla det man har så tätt intill sig som möjligt, samla sin värme och sina tankar och gräva sig en säker håla längst in, en kärna av trygghet där man försvarar det som är viktigt och dyrbart och ens eget. Sen kan kölden och stormarna och mörkret komma bäst de vill.”
