Som en mullvad for jag omkring i den allt mer avlövade trädgården och lämnade märkliga jordhögar bakom mig. Jag grävde mig in i skymningen. Planterade för framtiden.
Jag hade tänkt sätta så många fler.
I år hade jag ju tänkt beställa special-tulpaner, plantera i runda slängar 720 scillor till och grävt en rabatt för stockrosor också.
Men jag hann inte.
Det kom jobb emellan. Det kom liv emellan. Frosten kom emellan mig och mina ambitioner.
Och plötsligt efter några fler hetsigt grävda gropar, med frosten bara några timmar bort, känner jag att jag börjar andas på ett helt nytt sätt. Med lite lugnare andetag.
Jag står där i skymningen och hör koltrastarna prassla försiktigt i snåren.
Det är tyst och stilla, och jag får plötsligt lust att lägga mig ner på marken, vila lite, där, där gräsmattan mest består av mjuk mossa. Få vara som en igelkott och dra mig till ett risigt snår.
Jag känner att det är klart nu, och börjar plocka ihop spadar och hinkar inför vintern.
Jag samlar ihop vattenslangen så den inte ska frysa, samlar ihop mina ambitioner i en prydlig hög och bär ner allt i källaren.
Det räcker nu.
Jag är klar.
Det är dags att börja drömma istället.
Drömma de där drömmarna som skapar en trädgård. Kanske drömma de där drömmarna som skapar ett liv.
Det är så lätt att frysa fast i sina ambitioner. Tänja på gränserna lite till, för att komma dit man vill. Göra lite för mycket. Bli lite frostskadad.
Ordet ambition har sitt ursprung i latinet, ambitio, att gå runt. Det var vad romarna som ville ha makt fick göra. De gick runt, för att samla ihop röster.
Men ibland är bästa vägen för att komma vidare i livet, att sätta sig ner och drömma.
Snåra in sig lite som en igelkott. Kanske inte i ris och grenar. Men med raggsockar och te framför brasan.
Drömma om nästa års rabatter. Nästa års tulpaner. Drömma om livet. Forma livets rabatter och grusgångar.
Naturen är klok nog att sätta punkt. Hit men inte längre. Växa nu. Vila sen.
Mina tulpaner blir till i vintervilan. Långt nere i myllan, under skyddande lövlager och granris samlar de kraft för nästa vårs blomning.
Vilar i mörkret och hittar riktningen mot ljuset.
Och jag kan svära på, att när jag ser dem nästa år, så kommer jag inte tänka: De är för få!
Jag kommer sätta mig ner med en kopp kaffe, och med förundran tänka: De är så vackra!
Och vårens första igelkott kommer prassla nåt från snåren, om att just den här tulpanen, är vad hon drömde om hela vintern.
