För en dryg månad sedan hände det – det som jag knappt trodde skulle vara möjligt igen. Jag blev kär vid första ögonkastet. Blixtförälskad. Jag såg in i hans vackra blå ögon, och tänkte direkt – du ska bli min! Du ska flytta hem till mig. Nu handlar detta dock inte om någon ny man. Eller jo, det är det ju på sätt och vis, men han är bara tre månader gammal, heter Frans, och består till 80% av fluffig päls. Jag pratar naturligtvis om en liten kattunge.
Strax innan jag och min man träffades var han på väg att beställa en hundvalp. Så mötte han mig. Jag – som visserligen älskar hundar – men som absolut inte kunde tänka mig att ha en egen. Men drömmen om ett husdjur levde kvar, och i slutet av sommaren började planerna på att skaffa en katt. Vi fann en annons på nätet, och strax därpå besökte vi uppfödaren och fick träffa det lilla underverket och hans syskon. Vi bestämde oss där och då. Frans skulle bli vår nya familjemedlem.
För många är säkert ett kattinköp inte världens grej – det händer hela tiden, och många kattungar nästintill skänks bort. Men för mig och min man blir detta nästan som att skaffa det gemensamma barn vi aldrig fått, och aldrig kommer få. Frans blir vår kärlekskatt. Jag tror få människor har lagt så mycket tid på att forska kring den finaste maten och den bästa kattsanden, eller riskbedömt sitt hem så minutiöst i jakt på eventuella faror, som vi har gjort för vår lilla skatt. Han har till och med fått ett eget instagramkonto. Håller jag på att bli en ”crazy cat lady” – som snart har huset fullt av katter – eller är det kanske bara den annalkande övergångsålderns sista försök att skapa moderskänslor? Jag tror dock det mest handlar om ren kärlek.
Trots att jag har haft husdjur innan – även katt – så känns detta lite extra i hjärtat. Frans gör vår familj komplett. Dagarna innan vi hämtade honom hade jag nära på känslan av att ha ett planerat kejsarsnitt framför mig. Om bara ett par dagar skulle han vara vår! Med pirriga magar åkte vi och hämtade den nya, och mycket efterlängtade, familjemedlemmen. Och han hoppade glatt in i transportburen – som att han redan visste att vi var hans nya familj.
Just i denna stund är det morgon och Frans springer runt med en kattleksak efter sig. Sätter sina sylvassa tänder i den, och jag tänker på alla möss som förmodligen kommer att passera hans väg genom livet. Han har precis sovit sin första natt i sitt nya hem – tryggt i sängen bredvid lillhusse. Jag själv har, likt en nybliven mamma, sovit med ett öga öppet och lyssnat efter oroliga små jamanden. Tänkt katastroftankar om allt som kan hända en liten skör kattunge, och grubblat över hur jag ska kunna skydda denna ljuvliga varelse mot alla faror som finns i världen. Ja, precis som vilken förälder som helst. Ja, jag kanske är lite galen trots allt. Galet förälskad i Frans.
