Ett glas O´boy med 65 procent pulver och resten mjölk gjorde att sockernivån i min kropp var på topp. Med lätta steg trippade jag ut i vardagsrummet, lade försiktigt på Europes LP på skivspelaren och inväntade introt till monsterhiten ”The Final Countdown”. Volymen var på max och jag greppade av bara farten tag i den röda diskborsten med strån som inte skulle ge vika på många år. Den skulle få äran att agera mikrofon.
Så där stod en tolvårig, sockerstinn Roger och vrålade för fullt om att han skulle resa till Venus. För säkerhets skull hade jag nog slängt av mig byxorna också.
Det måste ju ha känts lite konstigt för mammas kompis också. Han hade ju troligen ringt på vid ytterdörren utan att få svar, men hört att det spelades musik ganska högt. Nästan exakt samtidigt som han knackade på fönsterrutan i köket fick han syn på mig. En tolvåring i kallingar som stod och vrålade in i en röd mikrofon i form av en diskborste. Jag minns att jag sprang och gömde mig och inte öppnade någon dörr.
Vad gäller den följande episoden så finns där tvärtemot lite minnesluckor.
Mina föräldrar skulle spela Bridge hela dagen så jag skulle få vara hos Ritva & Henry Andersson ute i Skogstorp hela dagen. Två fantastiskt trevliga människor som jag redan som litet barn förknippade med skratt och leenden. När jag hade installerat mig hos dem var det dags att gå ut till lekplatsen en sväng, jag gissar att jag var runt 7-8 år. Livet bestod av glass, skrubbsår, kojbyggande och pallade äpplen.
Med en van rörelse spände jag fast kardborrebanden på skorna och tjoade till Ritva att jag skulle komma tillbaka om en stund. Det gjorde jag inte.
Jag öppnade ytterdörren och tog ett rejält skutt ut i det okända Skogstorpsområdet. Trodde jag i alla fall…
I själva verket hade jag ju öppnat dörren till källaren och en ambulansresa senare vaknade jag upp på Halmstads lasarett med en rejäl hjärnskakning.
Det här var ju två, på varsitt sätt, ganska traumatiska upplevelser. Att göra bort sig som barn kan ju vara otroligt jobbigt.
Att göra bort sig som vuxen ser jag nästan alltid som en seger. Det betyder att jag försökt göra något, kanske något lite extra, och misslyckats. Jag har kommit över rädslan man som barn byggde upp för att göra bort sig. Kommer man bara över den tröskeln kan man gå runt och vara pinsam mest hela tiden…
Och utan att våga misslyckas kommer man aldrig att lyckas.
När gjorde du bort dig senast?
