Jag mötte en plastinklädd ängel i munskydd och visir

Förra gången jag skrev här sa jag att jag knappt orkar nämna Covid-19 någon mer gång i år. Men vet ni, jag har ändrat mig. Det hände något häromdagen som jag bara måste berätta om. Jag mötte nämligen en ängel – en plastinklädd sådan, iklädd munskydd och visir.

ANNONS
|

Ingen i min familj haft förkylningssymtom sedan i vintras, och har därför inte heller behövt kontakta vården eller testa oss för sjukdomen. Men häromdagen var det vår tur. Yngste sonen fick snuva, och helt plötsligt blev det min tur att söka senaste informationen om vad som gäller. För under det gångna året har ju riktlinjerna ändrats både en och två gånger, och det är inte så lätt att veta exakt hur man ska göra eller förhålla sig till allt.

Då man i skrivande stund bör testa sig för Covid-19 om man haft symtom längre än 24 timmar, bokade jag in en tid för sonen morgonen efter. Vi var båda lite nervösa (mest jag kanske), eftersom både han och jag hade hört om den där långa pinnen som skulle långt upp i näsan och djupt in i svalget. Hur skulle detta gå…? Jag var därför förutseende och bokade tid vid en plats där det fanns vårdpersonal som kunde hjälpa till. En uppstressad mamma och ett oroligt barn är ingen bra kombination.

ANNONS

På plats vid självprovtagningen var det smått kaotiskt, och personalen gjorde så gott det kunde för att hålla ordning bland alla bilar, legitimationskontroller, och utdelning och uppsamling av prover. När det efter många om och men blev vår tur, kom hon så skridande över den stora, asfalterade parkeringen. Iklädd vinterjacka över de blå vårdbyxorna, och naturligtvis med plastförkläde, munskydd, visir och alla andra tänkbara skydd mot oss potentiella faror.

Med en ängels tålamod tog hon sig sedan an min son, och vägledde honom genom hela proceduren genom att berätta en saga om alla moment hon utförde. Fantasifullt och engagerat, och med trygga händer som utförde varje steg. Samtidigt som plastförklädet hon bar piskade upp mot hennes visirbeklädda ansikte i den hårda och bitande kalla vinden. Trots att min son är tio år och nog tyckte att sagan var lite pinsamt, fick han ändå en positiv upplevelse – trots kräkreflexerna – och skrattade sig igenom provningen.

När vi var klara och skulle köra därifrån sa jag till henne: ”Vilket fantastiskt jobb du gör. Vad duktig du är på det här”. Hon log mot mig och svarade att hon själv har barn och förstår. Det må så vara, men tänk vad människor som hon påverkar upplevelsen för oroliga barn (och vuxna). Patient efter patient såg jag att hon mötte upp med samma vänlighet och tålamod.

ANNONS

Sonens provsvar visade inga tecken på pågående infektion av Covid-19, men han är inte rädd för att göra om testet om det skulle behövas. Tack alla ni där ute i vården, för allt ni gör för vår befolkning, och speciellt i denna pandemi. Ni är änglar, med eller utan visir.

ANNONS