Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Nina Persson: Jag har klarat mig i 1 361 dagar utan dig

du är värd så mycket mer än de tunga minnena från sjukhussängen.

Detta är en personligt skriven text och ingen nyhetsartikel.

I söndags var det fars dag. Den fjärde som jag firade utan min egen pappa. I vår familj har det aldrig varit någon stor sak med kommersiella dagar likt denna. Ett telefonsamtal eller en chokladkartong räcker gott, det är tanken som räknas. Men när man själv inte längre har någon pappa att fira så känns dagen tyngre. All reklam om lämpliga farsdagpresenter känns som ett hån, även om jag själv förmodligen inte hade köpt någon av dem.

I den märkliga tid vi lever i just nu, kan jag sakna min pappa extra mycket. Därför kommer jag tillägna honom detta kåseri. Min fina, trygga pappa, som gjorde allt för mig och familjen. Och jag skänker varma tankar till alla er där ute som också saknar en pappa. Och till dig som har en; krama honom lite extra när du läst detta – du vet inte hur länge du får ha honom kvar.

Pappa, i exakt 1 361 dagar har du fattats mig nu. För precis fyra år sedan började din sista, och absolut tuffaste kamp i livet. Resan mot slutet. Men det visste vi inte då, även om du själv nog anade det. Cancern slog återigen klorna i din kropp, och den här gången på fler ställen. Minns du farsdagpresenten du fick av mig det året? En påse med godsaker som skulle hjälpa till att behålla vikten inför kommande behandlingar. Du log lite snett, och vi försökte skämta om det – samtidigt som oron låg som en tung sten i mitt bröst.

Men jag vill egentligen inte att du ska förknippas med sjukdom och död. Det är långt ifrån det man tänker på när det handlar om dig. Du som vandrade i bergen i Nepal, och sov på savannen i Afrika. Fixade en ”grabbresa” till Köpenhamn bara några månader innan du gick bort. Du som älskade mat och goda viner. Som skulle upptäcka nya världsdelar när du gick i pension. Nej, du är värd så mycket mer än de tunga minnena från sjukhussängen.

I helgen lyssnade jag till Sven-Ingvars medan jag körde bil. Även om jag i vanliga fall inte gillar dansbandsmusik, så går Sven-Eriks Magnussons mjuka röst in i mig och lägger sig som varm bomull runt hjärtat. För jag visste att du älskade att dansa till den musiken. Och jag gjorde pannkakor till frukost på fars dag. Dels för att uppvakta barnens bonuspappa, men inte minst för att det var din specialitet. Dina var stekta i rejält med smör, med lingonsylt till. Jag låter dig leva kvar i de små sakerna.

I 1 316 dagar har jag klarat mig utan dig. Det har varit jobbigt, men det har ändå gått bra. Jag är visserligen en vuxen kvinna, som reder ut det mesta här i livet på egen hand om jag måste. Ja, till och med sätta upp hyllor med vattenpass. Men jag saknar att ha dig att rådfråga. Du som var händigheten personifierad, och som hjälpte mig med så mycket genom åren. Som när du la ner din själ i att hitta bäst bilförsäkring åt mig. Saker som jag är dig evigt tacksam för. Tack pappa, vi ses när mina dagar här är slut.