Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Anita Nyman: Jag blev tvungen att lämna mig i sticket

Ett tag kunde jag se ett helt tv-program utan att ha något för händer.

Detta är en personligt skriven text och ingen nyhetsartikel.

Jag knarkar inte, jag är inte beroende av nikotin och jag tycker inte att jag dricker mer än jag borde. Men jag stickar.

För femton år sedan eller så klarade jag att sluta ett tag. Det var lite av cold turkey, jag bröt tvärt och lämnade ett tiotal halvfärdiga stickprojekt i en byrålåda. Sedan levde jag faktiskt ett normalt liv under ett antal år. Jag kunde se ett helt tv-program utan att ha något för händer, jag kunde till och med gå förbi en garnaffär utan att abstinensen blev för svår. En massa pengar sparade jag på att slippa detta ständiga behov av mer garn. En del kanske tror att det är billigare att sticka sina tröjor själv än att köpa dem färdiga. Glöm det! Bra garn är jättedyrt.

Så här i efterhand minns jag den perioden som en tid av frihet och oberoende. Begäret att skapa något av garn kan nämligen få ett lika starkt grepp om en som heroin, om man har ramlat i den fällan istället.

Men. En dag började jag städa i den där byrån. De första lådorna gick bra, grejer sorterades eller slängdes och det blev mer ordning och mer plats. Men ja, ni kan ju lista ut vad som hände sedan. Jag drog ut lådan med oavslutade alster. Där låg projekt som jag för länge sedan hade glömt tanken med. Garnnystan låg intrasslade i varandra och tiggde om att bli utredda.

Valet stod nu mellan att hiva allt i soptunnan eller ta itu med röran.

Där brast min motståndskraft. JAG SKA BARA, tänkte jag. JAG SKA BARA reda ut garnet så att jag kan ge bort det till någon loppis.

Det tog en bra stund, men sedan hade jag flera fina nystan i sorterade kvaliteter och färger. Nästa val: Ge bort garnet som jag tänkt, eller göra klart projekten i lådan och sedan ALDRIG MER sticka något?

Ni fattar. Inte kunde jag skiljas från stickprojekten nu när allt garn var iordning! Så jag sträckte mig efter stickorna likt en ökenvandrande efter en flaska vatten. Och då blev det så att för att kunna avsluta en gammal påbörjad halsduk måste jag komplettera med mer garn. Mer garn inköptes. För att kunna avsluta en tröja krävdes garn av en annan färg. Garn av en annan färg inköptes. Sedan när jag hade alla grejer klara så hade jag ju fått mer restgarn som jag måste göra något av!

På den vägen är det. Garnet som tidigare fick plats i en byrålåda fyller nu hela Mormors linneskåp som jag har ärvt. Plus några byrålådor.

Jag har inte hittat någon avvänjningsgrupp för Anonyma Stickare, så jag har gett upp och inser att jag kommer att fortsätta sticka så länge händerna lyder. Trots att jag inte får plats med fler tröjor.

Att stickprojekten fyller Mormors skåp passar egentligen rätt bra. Hon var också en ivrig handarbetare. Men hon höll sig, åtminstone på äldre dar, till virkning och skapade överkast till hela sin stora familj, massor av dukar och annat fint. Det är roligt att ha de skatterna nu. Som tur är har jag också fått barnbarn och hon blir nu överöst med tröjor, mössor och koftor. Sedan var jag smart och gav henne en docka i julklapp, så nu är jag ju tvungen att sticka kläder till den också, eller hur?