Jag behövde i alla fall inte mata grisen

ANNONS
|

Jag vet att jag är sen på bollen men jag kan inte låta bli. Jag måste få häckla den senaste moralpaniken som dykt upp.

Tydligen har det uppdagats att

1.  Det finns föräldrar som tittar på mobilen när de är på lekplats med sina barn!!!

2.  Det finns onda mödrar som tittar på sina mobiler när de ammar!!!

Ja, hejjedud, som min son sa när han var liten.

Det förstår man ju att dessa stackars barn kommer bli skakade för livet. Tänk er själva att bli ammade av en kvinna som inte tittar kärleksfullt på dig hela tiden?? Vad är väl en resa över medelhavet i bräcklig farkost i jämförelse?

ANNONS

När mitt äldsta barn föddes fanns inga mobiler.

Däremot fanns det två saker som var så tråkiga att jag bara ville sova:

1.  Lekplatser. Jag kan fortfarande få rysningar när jag går förbi en lekplats med sandlådor och gungor. Essensen av tristess är att sitta med en spade och göra sandkakor och låtsasäta.

2.  Att amma. Den första tiden är det inte ovanligt att man ammar 20 gånger om dygnet = tio till tolv timmar. Dag som natt.

Det fanns som sagt inga mobiler. Men det fanns böcker och tv. (Thank GOD!)

De stunder mitt lilla barn lekte själv, eller med en vän, på lekplatsen satt jag med näsan i en bok. Hela vitsen med att gå till detta tråkställe var ju att barnet skulle hitta någon att leka med så jag kunde få läsa en liten, liten stund.

Kan inte minnas att någon klagade på detta en enda gång.

Läste heller inga debattartiklar om faran i läsande, korsordslösande och/eller småpratande föräldrar som ockuperade lekplatserna med sitt usla föräldraskap.

Kom igen, liksom.

Aldrig någonsin – och då räknar jag med historiens bortklemade prinsbarn – har små barn blivit så uppmärksammade och bekräftade som barn i Sverige idag.

Själv kan jag räkna på ena handens fingrar de gånger mina föräldrar aktivt lekte med mig.Och vi är bara ett drygt sekel från när mammor behövde mata grisen samtidigt som de gå-ammade.

ANNONS

Som sagt: Hejjedud. Lite perspektiv, kanske?

ANNONS