Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: okänd
Bild: okänd

Pernilla Skoglund: Jag är som ett barn om kvällen som inte vill gå in

Snart kan jag odla.

Detta är en personligt skriven text och ingen nyhetsartikel.

Det är underarbetet som är det viktiga. Det har jag ju läst, och det är därför jag planerat i tre år, emellanåt åkt och köpt en spann stenmjöl och ibland gör ett ryck och försöker få tag på hårdbränt marktegel på olika byggåtervinningar, och hittar perfekt tegel på Blocket och ropar till Darling:

”De har jättebilligt och bra tegel i Kristinehamn! Var ligger det?”

Och sen grubblar jag en vecka på när vi ska hinna åka fram och tillbaka till Värmland och när jag grubblat klart så är teglet slutsålt, april är snart slut och vårvärmen kommer och jag inser att den där köksträdgården jag skulle mura i snygg engelsk stil, den ska gödslas nu och så finns den inte ens.

Det är då alla mina hämningar släpper.

”Ska det hända nåt får man göra nåt,” förklarar jag för Darling samtidigt som jag tar på mina blå hängselbyxor. Såna där byxor med 14 fickor på, som gör att man känner sig som man kan bygga vad som helst.

Jag känner att jag kan allt, i mina blå hängselbyxor. Jag blir nästan en annan person. En person som gör mer än tänker. Det är kanske nu jag därför helt slutar tänka på att det viktigaste i varje bygge är ett bra underarbete.

Istället börjar jag gräva.

Jag gräver och svettas. Jag flyttar kubikmeter med jord. Fåglarna sjunger, solen stiger och fjärilarna fladdrar. Jag kånkar, bär, sliter. Jag ligger på fyra fötter. Gummistövlarna åker av. Jag går barfota i jord, jag tror inte jag jobbar längre. Jag leker. Jag lavar tegel som jag hittat i vår källare, som inte är det minsta hårdbränt. Nånstans i hjärnan fladdrar bilden förbi av det där gröna snöret som man ska fästa så allt blir rakt.

”Jag kanske borde ha ett vattenpass,” andas jag ut i en paus mellan tegel-lavandet.

Men den bara kommer och går, den där tanken att nåt ska bli rakt.

Solen sjunker. Koltrasten känner på sig att det går mot kväll. Inte jag. Jag bara bygger och bygger och gräver och lavar tegel.

Helt operfekt. Helt utan ett bra gjort underarbete.

Och Darling står nånstans långt där borta känns det som och säger nåt om att det är kväll nu, och ska vi inte äta? Ska du inte ta en paus?

Och jag är som ett barn om kvällen som inte vill gå in.

Att det kommer växa maskrosor i de där hålen i markduken, det tänker jag inte alls på. Att mördarsniglarna kommer älska de där små håligheterna som blir mellan teglet som jag inte hinner mura, utan bara lägger på varann som de där byggklossarna man lekte med när man var två år, det tänker jag inte på.

Jag tänker bara att det kommer bli fint.

Och att snart är det färdigt. Snart kan jag odla.

Och sen lägger jag den sista tegelstenen, och tar ett steg tillbaka. Sätter mig på verandan och tittar på mitt verk.

Där är inte en enda rak linje nånstans. Inte en enda odlingsbädd blev lika stor som den andra.

”Åh, så fint!” utbrister jag.

Det viktigaste i varje bygge är kanske inte ett bra underarbete, tänker jag.

Nä, ska det hända nåt får man göra nåt. Och jag tror inte dillen bryr sig om sneda kanter. Både dillen och jag, växer bäst i naturlig jordmån.