Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Intresse för lätt kvinnlig nybörjare

Jag är äldst, jag är lättast och jag är förmodligen den enda i lokalen som fött barn.

Detta är en personligt skriven text och ingen nyhetsartikel.

Efter femtio har jag insett att jag har en ny hobby. Det känns nästan som ljug, men jag gillar faktiskt att träna. Ibland längtar jag till och med efter det.

Som till exempel i helgen. Då kom jag på mig själv med att se fram emot att jag, efter en lång tids virusinfektion, var på bättringsvägen och kunde träna igen. Jag gläds därmed åt tanken att jag precis hämtat min landsvägscykel från en välförtjänt service. Att min hälsporre börjat läka och jag nu kan tejpa foten för att ge mig ut på en löprunda gör mig också glad. Och jag är nästintill lycklig när jag öm i kroppen tar mig hem i vårkvällen efter ett svettigt thaiboxningspass. För det är nämligen min nya träningspassion. Thaiboxning.

Tro inte att det är enkelt. Jag är äldst, jag är lättast och jag är förmodligen den enda i lokalen som fött barn. Till råga på allt är jag en nybörjare som aldrig närmat mig någon form av kampsport.

När jag kommer till lokalen ber jag ibland om ursäkt för att jag är där. Jag tänker att jag det är synd om de stora, vältränade, manliga 20-, 30- och 40-åringarna som måste ta hänsyn till mig när vi tränar. Eftersom thaiboxning är en kampsport, tränar man förstås i par. Detta innebär i praktiken att någon måste ta på sig suspensoar och förbarma sig över mig, den äldsta och lättaste nybörjarkvinnan i lokalen. Jag ber om ursäkt för att jag vet att de kommer att vara försiktiga. De sparkar så mjukt de kan för att inte skada mig och de boxar ännu försiktigare när de inser att jag inte lärt mig hur jag försvarar mig. Några av dessa män väger nästintill dubbelt så mycket som jag. I princip skulle de väl kunna slå ihjäl mig. Men oj, så roligt det är. I alla fall för mig, för jag tar i så mycket jag kan, samtidigt som de är glada över att de satte på sig suspensoaren.

Det blir förstås en del blåmärken. Jag kom till jobbet en dag och berättade för en kollega att jag hade ett rejält blåmärke på underarmen. Hennes kontorskompis såg helt förtvivlad ut när jag sade att det var kollegans man som slagit mig. För övrigt helt sant, då maken också tränar thaiboxning. Kontorskompisen undrade vem som borde anmälas.

Egentligen var det inte kollegans man som gett mig blåmärket. Jag är för klen och skydden är gjorda för lite större kroppar. En spark slår i sin tur utrustningen mot mina taniga kroppsdelar och ger ett blåmärke.

Eller som min mamma säger: en blödning under huden.

Eftersom min mor har rätt, har jag nu för att blidka henne (och min orolige pojkvän) införskaffat ben- och tandskydd, samt ett par supersnygga, gråa boxningshandskar i skinn.

I mina nya skydd ser jag nästan ut som en riktig fighter. Jag skulle gärna lägga upp en bild på sociala medier, men ni anar inte hur svårt det är att ta en selfie med boxningshandskar.

Utrustning gör en förstås inte bättre. Bara lite snyggare.