Ungefär när jag fyllde fyrtio fick jag en jeansuppenbarelse. Hela mitt tidigare liv hade jag köpt samma storlek på jeans, eftersom min kroppsform genom åren varit i det närmaste konstant. I stadens då enda jeansbutik fick jag denna gång av butiksbiträdet rådet att prova en storlek mindre. Jag tyckte det var ett dumt förslag, men eftersom jag ändå gett honom uppdraget att hjälpa till, kände jag mig nödgad att säga ja.
Jag fick alltså med mig ett par jeans i en mindre storlek in i provrummet. Jeanskillen granskade mig, iklädd de mindre byxorna, uppifrån och ner. Eller i alla fall från midjan och neråt och sade sedan: ”Jag tycker du ska prova ytterligare en storlek mindre” och gick resolut och hämtade ett par.
Jag ska inte säga att han tvingade mig att prova. Övertalning ligger nog närmare till hands, men när jag stod där framför spegeln med ett par jeans, två storlekar mindre än vanligt, insåg jag att han hade alldeles rätt. De satt som en smäck. Eller som en välsydd skinnhandske på en lagom tjock hand. Självklart gick jag ifrån affären med jeansen i en påse som var märkt med butikens logga.
Nu skulle man kunna tro att denna erfarenhet, att min kropp kräver en annan storlek, skulle lärt mig något, men svaret är nej. Jag köper fortfarande för stora byxor.
Alla jeans jag tar på mig känns superbra och därför köper jag dem. Som ni kanske vet töjer sig jeans, så efter några användningar håller jag på att tappa byxorna. Det är för mycket luft, liksom.
Förra veckan hände det igen och eftersom för stora jeans, använda två gånger, inte går att lämna tillbaka, bestämde jag mig för att skicka dem till min dotter i Stockholm. Hon har ungefär en storlek större än jag.
Jag gick därmed till en butik som hanterar postnordleveranser för att köpa en blå postpåse att skicka mina jeans i. Jag ville ha storlek M. På påsen, alltså. Storlek M visade sig vara slut och när butiksinnehavaren envisades med att jag skulle visa honom vad jag tänkte lägga i påsen vägrade jag. Jag ville inte betala 17 kronor mer för en större storlek på påsen eftersom jag ansåg att jeansen skulle få plats i en mindre, billigare. Vem vill betala för luft? När jag i vredesmod lämnat den första butiken försökte jag i en annan. Efter ett idogt letande på lagret av personalen kom vi fram till att man även här endast hade påsar i storlek L. Jag köpte L och jeansen fick precis plats. Ser ni ironin? För stora byxor i för liten påse. Hur dum får man vara?
Dessutom kan jag meddela att stora postpåsar med för stora byxor inte går ner i normalstora postlådor. Kontakta istället närmaste postombud.
Nu gäller det bara att jeansen kommer fram och faller dottern på läppen. För liten tuva kan stjälpa stort lass. Men jag hoppas förstås att där det finns hjärterum, finns det också stjärterum.
