Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Pernilla Skoglund: Ibland behöver man gödsla kirskålen

Det har gått för långt nu för mig med frösådden. Han har rätt. Jag bara säger det inte till honom.

Detta är en personligt skriven text och ingen nyhetsartikel.

I mitten av april, i gränslandet mellan kallvåren och varmvåren, börjar det slå slint för mig.

Det som började så stillsamt och fint, med några fröer i mars har vuxit till en lavin i april.

Jag har krukor med frösådd överallt i fönsterkarmarna.

Jag vet inte var jag ska ställa dem längre. Jag trillar över dem.

Jag gör innovativa arrangemang i söderlägen inomhus så att både jätteverbenan, praktvädden, basilikan, rosenskäran och blomstermoroten ska få så mycket sol det bara går.

Darling dunkar huvudet i persiljan när vi tittar på tv om kvällarna och vill att jag ska dra ner på trädgårdsarbetet, men jag får pli på honom genom att be honom luta huvudet snett åt höger varje gång vi ska se på tv istället.

Jag glömde ju tomaterna. Tomaterna, som var den enda last jag inte hade. Varför ska man odla tomater, tänkte jag förr. Det var då det.

Varför ska man inte odla tomater, tänker jag nu och bär andaktsfullt mina små späda tomatplantor från fönster till fönster så de ska få all den sol de behöver, och jag inser att Darling har fullständigt rätt.

Det har gått för långt nu för mig med frösådden.

Han har rätt. Jag bara säger det inte till honom.

Men så kommer dagen med kirskålen.

Dagen när jag drar så mycket kirskål i paradrabatten så jag nästan, bara nästan, inte tycker det är roligt med trädgårdsarbete längre.

Jag ser kirskål framför ögonen när jag somnar.

Jag blir så trött på kirskål, så trött på trädgården, så trött på alla röriga hörn som jag inser att jag snart måste rensa, så jag blir fullständigt tokig.

Jag blir så trött på kirskålen, så till slut struntar jag i alla rötterna, alla små späda ogrässkott som sticker upp i rabatten, så jag bara häller 100 liter kogödsel över allt, och vattnar.

Ibland behöver man gödsla kirskålen. Så trött är jag på det.

Men jag säger det inte till Darling. Jag säger bara att nu måste vi åka på utflykt bums, innan jag svimmar.

Dagen efter åker vi iväg. Med nya solglasögon och vårskorna på.

Vi stannar vid stränder och gränslandet mellan varma lähörn och kylig havsluft och hör strandskatorna ropa nånstans från havsdimman därute i det blå.

Långsamt släpper kirskålen som satt sig i huvudet på mig. Jag trillar inte över frösådd längre. Jag går genom öppna skogar med vitsippshav.

Vi åker till pittoreska städer och köper glass och strosar och vardagsstressen försvinner. Den som innehåller så mycket mer än kirskål och för många orensade rabatter.

”Vad tycker du, ska vi svänga vänster eller höger,” frågar jag Darling.

”Höger,” säger Darling.

Och jag minns ingen kirskål längre. För ibland behöver man titta på andras redan rensade rabatter. Och sen efter vi stannat i ännu en vik, och lapat lä-sol och kaffe till ett kluckande hav och kör hemåt igen, upptäcker jag att jag har ett vasstrå i håret, som jag troligen haft där sen Mellbystrand.

Och när vi kommer hem, känns vårt hus alldeles nytt och fint, även om det är över hundra år gammalt, och jag ser inga röriga rabatter längre.

Jag ser bara en fin, nygödslad paradrabatt, med knallgula påskliljor.

Med ett tjockt lager av kirskål, under jorden.