Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Dagens kåsör: Cecilia Werner
Dagens kåsör: Cecilia Werner

Cecilia Werner: I fleecens och sunkighetens tid.

-Ska du se ut sådär??? Tonfallet en perfekt blandning av förakt och förfäran. Ingen behärskar denna konst bättre än en 14-åring.

Detta är en personligt skriven text och ingen nyhetsartikel.

Vi stod i hallen på väg till tandläkarbesök. Jag sneglade ner på min outfit: Inga fläckar, inga hål.

Så jag frågade:

-Vad menar du?

Och han svarade:

-Du. Har. Inga. Kläder. På dig.

Jag tittade på mina kläder igen. Underställsbyxor i merinoull med matchande tröja. Grått med rosa sömmar. Sakta, sakta mindes min hjärna att det kanske – kanske! – inte är helt normalt att åka i väg och träffa människor endast iklädd ett skidunderställ.

Men det är där jag är nu, efter tre månaders hemarbete. Ett underställ är lika mycket kläder som alla andra kläder. Jag åker och handlar i långkalsonger.

Det pratas så mycket om livet efter pandemin. Ekonomin. Vårt nya digitala arbetssätt. Årliga vaccinationer. Kommer vi någonsin att ta i hand igen? Och så vidare.

Men vem tänker på Sveriges framtid som mode-nation? Hur ska vi någonsin återhämta oss från år av mysbyxor, sovtröjor och raggsockar?

Min piffigaste väninna jobbar i business-svängen. Hon har en hel garderob med bara jobb/kund/klientmiddagskläder och ytterligare en med underbara vardagskläder. HON har börjat underteckna sina mess till mig med #fleeceäger.

En annan vän som i vanliga fall lever i myskläder känner sig plötsligt ”misstänkt normal”.

Utropen: ”Fantastiskt!” ”Starkt jobbat” och ”En enastående prestation!!” handlar inte längre om att ha sprungit tjejmilen, utan om att ha tvättat håret.

Själv höll jag stilen några veckor, krängde på mig en vit skjorta inför Teamsmöten. Insåg att jag tappat det när jag upptäckte en stor kaffefläck-blaska på skjortan och ändå inte bytte. För fläcken satt så långt ner att den inte skulle synas i kameran. Sen dess har det som sagt gått utför. Nu är det underställströja vem som än dyker upp på min skärm.

Det är också intressant att se hur mina värderingar över vad som är kul har ändrats. Hela skalan är utbytt.

Exempel: upphetsningen över att få gå till stan och äta en avståndssäker och spritlunch på lokal är ungefär lika stor som en pre-pandemisk weekendresa till London.

Oväntat telefonsamtal från okänd uppringare. Förr – Ångest. Nu – Undrar vilken rolig människa det kan vara???

Handla mat. Förr ¬¬¬¬¬– Puuuust!! Nu ¬– Ändå mysigt på Willys. Å, kolla, en ny müsli!

En Teamsfika ger samma sprak som förr en middagsbjudning.

Att gå promenad med kollega är i nivå med tre månaders KBT.

För att inte tala om när vi träffades 7 personer på Bio On Demand i Falkenberg. Bara vi i hela salongen! Närmare miljadärslivet kommer jag aldrig.