Mina steg ekar i de nästintill folktomma sjukhuskorridorerna. Emellanåt möter jag vårdpersonal med munskydd, blå eller vit klädsel, och fokuserad blick – och med betydligt säkrare steg än vad jag någonsin kommer att ha i denna byggnad. Jag passerar många av de vårdmottagningar jag besökt genom livet, med mer eller mindre oro och rädsla i min kropp. Röntgen, mammografi, barnmottagning, operation, sjukhuskyrka… Jag tänker på vad som just nu händer inne på dessa avdelningar – vilka människoöden som utspelar sig just där och då. Jag avskyr sjukhus – av många anledningar – men har ändå alltid fascinerats av detta fantastiska ställe, där födelse och död äger rum varje dag.
Jag och yngste sonen var där tillsammans häromdagen. På grund av exceptionell otur har det dessvärre blivit väldigt många besök för honom det senaste. Tack och lov har jag inte överfört min sjukhusrädsla till honom, trots att han redan har fått se och uppleva en hel del obehagligheter i sitt unga liv. Vi pratade om varför jag kände oro innanför dessa väggar, och jag förklarade för honom att jag oftast har förknippat sjukhus med svåra sjukdomar, smärta och död. De enda avdelningar jag inte känner oro inför är förlossningen och BB. ”Vad konstigt, mamma – för det är ju väl ändå där du har haft allra mest ont, eller hur?”. Jag log och förklarade för honom att det är helt riktigt, och kan låta konstigt, men den smärtan är förknippat med något fint. Starten på ett nytt liv. Mycket av den smärta jag har sett på sjukhus är förknippat med svåra sjukdomar och död.
Vid sjukhusets entré såg jag tidigare en kvinna med sjal på huvudet, och jag såg att hon förmodligen var under cancerbehandling. Hon gick själv – precis som många sjuka har fått göra i dessa pandemitider – och jag hoppades för mitt inre att hon ändå hade någon hemma som fanns för henne när hon kom hem. Framför mig gick ett par i 30-årsåldern, och han tog hennes hand när de gick in. I receptionen hörde jag med ett halvt öra att han sa till kvinnan i luckan att de skulle till gynekologimottagningen. Undrar vilka dilemman detta par kämpar med. Är de lyckliga eller oroliga? Människor med sina alldeles egna problem – precis som alla vi andra patienter som finns på detta sjukhus just nu.
Just denna eftermiddag går jag med relativt lätta och obekymrade steg i korridorerna. Ingen smärta eller död idag. Tack och lov för det. Och jag känner en djup tacksamhet inför alla de fantastiska människor som arbetar inom sjukhusets väggar, och som får möta oss patienter i mer eller utsatta lägen. Allt från den trygga sköterskan vid akutens mottagning, till läkaren som varsamt smekte min sons panna när han sövdes sist, eller undersköterskorna som gjorde fina smoothies när min cancersjuka pappa inte orkade äta. Så mycket hjärta i en byggnad där liv och död möts varje dag.
