Nina Persson: Hur många kramar har jag missat genom åren?

På något konstigt sätt vänjer man sig.

ANNONS
LocationHalland||

Häromdagen var min yngste som sjuk. Inget konstigt med det egentligen, för det är väl var och varannan människa i dessa tider. Skillnaden är bara att han inte var hos mig. Hans mamma. På grund av den smittsamma – och minst sagt icke önskvärda sjukdom han hade, valde jag och hans pappa att låta honom stanna kvar ett dygn extra hos honom för att bromsa smittan. Därmed blev min mammavecka lite förkortad den här gången. Ett klokt och vuxet beslut av oss, men som ändå gav ett sting av smärta i hjärtat. När ens barn inte mår bra vill man vara nära.

ANNONS

En kollega frågade mig, om man någonsin vänjer sig vid att leva varannan-vecka-liv. Jag fick tänka efter en stund, och svaret är tudelat. Ja – på något konstigt sätt lär man sig att leva halva tiden utan sina barn under samma tak. Men det tog något år innan jag på riktigt kunde tillåta mig att njuta av att vara lite ego under de barnfria veckorna. När hela ens väsen skriker att det känns fel att inte kunna ha sina små barn intill sig varenda dag. Numera har jag dock inga problem med att sitta i soffan en hel vardagskväll om jag känner för det. Jag vet att barnen har det toppen hos sin pappa. Medan jag vilar upp mig, och orkar vara den bästa versionen av mig själv som mamma, när de kommer tillbaka.

Och ju äldre barnen blir, desto otydligare blir skarvarna mellan mamma- och pappavecka. Gränserna suddas ut. Det är lätt att höras och ses dagligen om man vill, med den teknik som finns på mobilerna. Så mycket av deras vardag får jag och deras pappa glimtar av oavsett var de bor den veckan. Numera har mina söner dessutom så många bollar i luften – med träning, kompisar och andra fritidsintressen – att de ofta är på språng större delen av tiden ändå. Man får vara glad om man hinner äta middag tillsammans. Det var värre för några år sedan, då deras tomma rum blev så påtagligt övergivna varannan vecka.

ANNONS

Men jag vill också svara nej på min kollegas fråga. Man vänjer sig nog aldrig helt från att vara ifrån sina barn så mycket under deras barndom. Ibland kan jag tänka på hur många av deras kramar jag har missat genom åren. Och det gör ont. Stunder där jag inte var där. Dagar de inte var här. Speciellt när livet utmanar lite extra – och då inte enbart vid sjukdomstillfällen som häromdagen.

Så här i efterhand är jag naturligtvis också tacksam för att jag - och ingen annan heller – blev smittad. Och tacksam för att barnen har två lika trygga hem att bo och leva i. Kloka föräldrar som gör allt och lite till för att deras liv ska bli så bra som möjligt. Och jag njöt extra mycket av att få sitta nära sonen i soffan när han äntligen var hos mig igen. Jag vet att tiden med barnen bara är till låns – snart flyger de ut ur boet för alltid – och då vill jag ha hunnit samla på mig så många kramar som möjligt. Även om det bara blir varannan vecka.

ANNONS