Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Erika Sjöwall: Hur jag fick en manikyr i Stockholm

Jag kunde inte låta bli att ta på naglarna hela tiden.

Detta är en personligt skriven text och ingen nyhetsartikel.

I julklapp förra året fick jag en manikyr av min pojkvän. Mina fingrar har aldrig varit i närheten av vare sig nagelfil eller lack, så detta var förmodligen ett sätt för honom att säga att mina korta naglar var fula. Jag har ingen aning om hur man gör, men tänkte att en manikyrist skulle bli glad över något rejält att jobba med. Jag började äta zinktabletter som enligt Google är bra för hud, hår och naglar och började odla naglar. Det var inte lätt. Jag försökte få dem längre, men tröttnade och klippte. Lät dem växa. Och klippte. Försökte låta dem växa ett tag till för att sedan klippa ner dem.

I början av juli åkte jag till Stockholm för att hälsa på mina barn. Min sons pojkvän föreslog att vi gemensamt skulle ta en pedikyr på en salong. Sagt och gjort. Vi begav oss till en nagelsalong på Söder och fick slå oss ner i bekväma skinnfåtöljer i fotvårdsavdelningen. Alla utom jag, som beslutat att göra slag i saken och äntligen fixa mina naglar. På händerna alltså.

Från början tänkte jag bara snygga till naglarna lite, men min dotter övertalade mig att våga lite mer och hjälpte mig därför att välja en diskret brunrosa färg till mina fortfarande ganska så korta naglar. Själva manikyren tog ungefär 45 minuter och gjorde inte alls ont. Manikyristen småpratade inte alls och beordrade mig två gånger att tvätta händerna. Med hjälp av gester fick hon mig att förstå vilken hand hon ville jobba med, varvat med att stoppa in den andra, som hon för tillfället inte höll i, i ett hål med blått ljus. I övrigt diskuterade hon något viktigt med sin kollega som hade en annan kund. Detta fortsatte hon med, även när kollegan gått därifrån.

Men oj, så fint och konstigt det blev. Jag kunde inte låta bli att ta på naglarna hela tiden, för det kändes så skönt och halt och fint och annorlunda.

Efter två veckor var det lika fint. Men naglar växer ju, så längst ner närmast nagelbandet syntes en rand ny nagel, helt naturell utan nagellack. Naglarna var också, i mitt tyckte, alldeles för långa.

Jag köpte därför det billigaste nagellacksborttagarmedlet jag kunde hitta. Medlet var förmodligen helt värdelöst, för absolut ingenting hände. Eller också var min lilla manikyrist expert inom sin profession. Förmodligen var också nagellacket ett superbra sådant. Jag hade ju ändå gjort det i Stockholm.

Google har nu talat om för mig att den sorts nagellack jag har inte är så enkel att ta bort. Tydligen ska man använda ett riktigt dyrt borttagningsmedel, som innehåller aceton, på naglarna, lägga fingrarna i små aluminiumfoliepaket och vänta i tjugo minuter. Sen kanske det går att få bort.

Nu har jag börjat klippa. Nagellack växer väl också bort. Såvida jag inte kan få en ny tidigarelagd manikyr av pojkvännen. För att få bort hans julklapp.