Jag har aldrig varit så mycket för att fira mors dag. För mig är det mest en kommersiell dag, likt alla andra dagar som USA har hittat på. När någon eller något ska firas tycker amerikaner att det ska göras med shopping.
Alla mina tre barn bor långt ifrån mig, vilket gör att ett fysiskt firande i stort sett blir omöjligt. Jag är inte heller så mycket för presenter och brukar därför säga till dem att ett telefonsamtal eller SMS är gott nog.
Som ni säkert vet vid det här laget, härstammar mannen i mitt liv från det omtalade stora landet i väster och trots att jag inte är hans mamma (och tur är väl det, med tanke på vad vi ibland ägnar oss åt), så firade han mig i söndags med frukost och blommor. Det kanske låter romantiskt, men blommorna kom från ICA och frukosten var köpt och inte på sängen.
När vi kom hem från frukosten hängde ytterligare en bukett på dörrhandtaget. ”Här får du en bukett som är lika spretig och full av liv som du. Grattis på mors dag från dina barn”
Om jag är spretig och full av liv är också mina barn det. Eller rättare sagt. De är fulla av liv och har sinsemellan spretiga karaktärer. Utan att behöva fråga någon av dem kände jag på mig att det var äldste sonen som hållit i hela blommogramproceduren. Ansvarstagande som han är, hade han tagit hand om beställningen, bestämt vilken typ av bukett som skulle skickas och formulerat texten. Yngsta dottern hade förstås haft en annan åsikt kring vilken färg buketten skulle ha, men hade slutligen fått ge med sig. Mellanbarnet, däremot, hade ingen som helst åsikt.
Dottern var den som ringde mig först av alla och gratulerade. Eftersom hon är lika pratsam som sin mor, ringde hon en gång till lite senare på kvällen, mest för att hon hade något nytt att berätta, som inte alls hade med morsdagsfirandet att göra. Hon är för övrigt den av mina ungar som aldrig gick att få verbalt stopp på när hon kom hem från skolan. När jag, efter lång fika tillsammans med henne, trodde mig kunna ägna en stund åt att vika tvätt eller liknande nöjen, blev det kalla handen. ”Jag har inte berättat klart. Nu ska du få veta vad som hände i matsalen.” När äldste sonen var i samma ålder satt vi ibland och pratade om vad han gjort i skolan. Mellanbarnet nöjde sig med att svara ja på frågan om han haft en bra dag.
Eftersom min äldste son är strukturerad, utnyttjade han en pendeltågresa till att ringa sin mamma på högtidsdagen i söndags. När han kom hem väntade pojkvännen med middag, varpå han självfallet avslutade telefonsamtalet och istället ägnade sig åt både partner och mat.
Mellanbarnet då? Ja, vi pratades vid i telefon i fredags. Det fick väl räcka tänkte han. Don´t overdo it, som amerikanerna säger. Det är ju ändå en amerikansk högtid.
Spretigt? Jovisst, men jag älskar det och dem.
