Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Anita Nyman: Hemma följer vi Ernsts inredningsråd

Vem är väl jag att säga emot?

Detta är en personligt skriven text och ingen nyhetsartikel.

Jag hörde en veterinär på tv säga att man inte ska låta katten bli en inredningsdetalj. Med det menade han att katten behöver röra på sig och inte ligga i en fåtölj hela dagen.

Jo, jo. Säg det till katten! Min katt Isa-Tussi lyssnar hellre på citatsprutan Ernst Kirchsteiger: ”När en katt ligger och sover i ett rum finns det inte mycket mer för en inredare att göra där”. Kloka ord, tycker Isa-Tussi och tar sitt ansvar för det estetiska i det nymanska hemmet på stort allvar.

Hon brukar förlägga sina 23-timmars tupplurar i en fåtölj mönstrad med gröna palmblad, eftersom hon tycker att hon skapar en fin kontrast med sin svartvita päls i den. Nästan som utomhus i den mer obekväma grönskan. När hon känner att hon vill vara mer inkognito placerar hon sig på en svartvit matta i vardagsrummet. På den syns hon nästan inte alls, så det är lätt till att man snubblar på henne.

Om Isa-Tussi någon gång skulle känna sig lite äventyrlig så hoppar hon upp i fönstret där jag har lämnat en lucka mellan krukväxterna så att hon får plats att sitta och titta på fåglarna utanför. Hon placerar sig gärna så att hennes profil bildar en silhuett mot fönstret, det blir så snyggt i motljus.

Det händer faktiskt att hon går ut. Men det behöver ju inte betyda att hon får motion. För ute finns det en härlig soffa på altanen där man kan ligga och bli varm i pälsen om solen skiner. Skulle det bli lite kyligare, och man inte blir insläppt av sin inkompetenta personal, kan man lägga sig inne i växthuset där det också finns sköna möbler med dynor.

Tyvärr är inte dessa dynor så snygga när katten har lämnat dem, det blir någon annans problem. Jag tror vi är norra Europas största konsumenter av så kallade klädvårdsrullar.

Ibland lämnar vi Isa-Tussi på ett kattpensionat. Kul med omväxling, tycker hon. Men inte för mycket omväxling. Hon har bestämt sig för att hon ska bo i rum nummer 15. Alltid. Om detta rum är upptaget ställer hon sig sur utanför nätväggen och glor. Om blickar kunde döda skulle det bara bli en blöt pälstuss kvar av den stackars ockupanten där inne.

Bortskämd? Ja. Men det finns ett område som är förbjudet för Isa-Tussi, och det är matbordet. Det vet hon mycket väl, men bryr sig allt mindre. Förr hade hon i alla fall hövligheten att hoppa ner när man kom in i rummet. Nu sitter hon kvar, med blicken: ”Vem tror du att du är? Och varför tittar du så dumt på mig?”

Också på bordet lämnar hon sina spår. Jag har faktiskt inte förrän helt nyligen insett att katter ömsar klor! Ett gammalt skal av klon ramlar av, och så finns det en ny klo under. Denna syssla, kloömsning, föredrar Isa-Tussi tydligen numera att sköta på vårt matbord, för där har vi hittat ”lösnaglar” flera gånger den senaste tiden. Urk. Förr vässade hon alltid klorna på en syren. Utomhus. Jag skulle föredra att ha det så även i fortsättningen, men Isa-Tussi börjar bli gammal, över 70 kattår, och tycker att hon med ålderns rätt gör som hon vill. Var hon vill. Och vem är väl jag att säga emot? Vem tror jag att jag är, liksom?