Har ni tänkt på att nästan alla barn, som går över gatan, ger en liten tacksam vinkning till bilisten som stannar vid övergångsstället? Har ni också tänkt på att inte särskilt många vuxna gör detsamma? Vad säger det egentligen om oss vuxna? Tar vi vänlighet för givet? Har den äldre generationen helt enkelt inget hyfs?
Jag vill inte alls förklara det här beteendet med att vi tröttnar på att vara snälla och med åren istället blir mer och mer själviska. Jag tror istället att vi ibland glömmer att tänka till. Vi har lite för bråttom och handlar utan att tänka.
Precis före jul hade jag, som så många andra vid den tiden på året, varit på shoppingtur och kom hem med händerna fulla av paket och kassar. Utanför min trappuppgång stod en man med ryggen mot ytterdörren och väntade. Fullastad som jag var blev det rörigt och svårt att kunna öppna dörren så jag vimsade runt i försöken att öppna med hjälp av både armar och ben. I ögonvrån såg jag hur den väntande mannen gick därifrån. Trots krångel kom jag förstås in i byggnaden, men var ändå lite irriterad över att jag inte fått någon hjälp. Hur svårt hade det varit för honom att öppna dörren åt mig?
Men vad vet jag? Han kanske hade annat att göra. Han kanske väntade på någon och undrade vart denne någon tagit vägen. Eller funderade på vad han skulle köpa för julklappar till sina barn. Mitt ego tänkte däremot bara på att han borde hjälpt mig med dörren. Eller att han helt enkelt inte hade något hyfs.
En regnig morgon i oktober hade jag bråttom till jobbet. Jag skulle hämta grejer på mitt kontor för att ha med mig till Åkulla under dagen. Till samma plats skulle jag också köra ett antal, för mig, okända personer där vi tillsammans skulle delta i en aktivitet.
Jag var sen. På väg in sprang jag förbi en person jag inte kände igen, men lade ingen större vikt vid det. De personer som skulle in i det låsta stadshuset hade väl egna nycklar eller bokat tid med någon på insidan? När jag en stund senare mötte upp min kollega, berättade han att han släppt in en av de deltagare som skulle åka med mig till Åkulla. Denna person, som väntade i entrén, var tydligen irriterad över att hon fått vänta i regnet på grund av att någon sprungit in genom dörren och låtit den låsta ytterdörren stängas framför hennes näsa.
Ni ser? Här var jag den ohyfsade som inte öppnat dörren för någon som verkligen behövde hjälp med att komma in. Till skillnad mot mannen utanför min trappuppgång fick jag tillbringa en halvtimma i bil med den person jag varit ohyfsad mot, vilket innebar att jag verkligen ansträngde mig för att vara så snäll och gullig som möjligt.
Sammanfattning i tre meningar för den som vill visa hyfs: Se dig omkring i närheten av dörrar. Låt inte folk stå ute i regnet. Om du ändå råkar göra det, kör dem till Åkulla.
